Svenska kyrkans svek mot världens kristna

Tydligen är det inte politiskt korrekt, intressant, humanistiskt eller ens människorättsligt att stå upp för en grupp som delar samma tro.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Det var en gång en vis man som sa att det inte är de få som för med sig ondska och gör ont i världen som är det stora problemet utan den stora massan, den stora majoriteten som inte känner ork, mod eller lust att göra något åt det. Att det pågår orättfärdigheter i vår värld har inte förbigått någon och att det finns eldsjälar som dag och natt försöker göra något åt saken är även det en sanning.

Men någonstans räcker inte de ideella krafterna, de sömnlösa nätterna eller klagoropen, skriken, gråten och de uppmuntrande talen under demonstrationer till stöd för de förtryckta kristna minoriteterna i Mellanöstern och på andra håll i världen.

De som fortfarande är små behöver stöd ifrån de som är mycket större, som har förmågan men även medlen att föra vidare ett budskap så att många fler lyssnar och tar till sig det. Ett budskap som inte handlar om hat, hämnd eller annat ont utan om uppmärksamhet och politisk vilja till att tvinga fram en lösning. I detta fall främst en lösning för de förtryckta assyr/syrianerna.

I vårt avlånga land är den Svenska kyrkan en av de äldsta institutionerna, kanske den mest inflytelserika av dem alla även i det förhållandevis sekulära Sverige. Svenska kyrkan har stort medieinflytande och kapacitet att lyfta fram frågor samt frambringa ett intresse ifrån övriga samhället för de frågor som hon väljer att lyfta fram.

Det kan handla om upprop för stöd till flyktingar, om stöd för människor av olika sorters bakgrunder eller politiska markeringar mot politiska partier vid riksdagsöppnanden.

Men en grupp ignoreras tyvärr helt av denna kyrka och institution som gjort sig känd för att stå upp för de små: De kristna i världen. Enligt en FN-rapport är den mest förtryckta gruppen i världen troende kristna. Det är den grupp av människor som systematiskt förtrycks, mördas, fördrivs eller med olika andra metoder marginaliseras i sina egna hemländer såväl som utanför.

Allt sedan konflikterna i Mellanöstern började för mer än ett årtionde sedan har den kristna befolkningen i Irak till exempel mer än halverats. Samma tendenser ser vi i den allt mer långdragna och komplexa situationen i inbördeskrigets Syrien.

Det har hållits många demonstrationer runt om i världen, även i Sverige. Det som tyvärr har varit systematiskt är den svenskkyrkliga frånvaron. Tydligen är det inte politiskt korrekt, intressant, humanistiskt eller ens människorättsligt att stå upp för en grupp som delar samma tro.

Svenska kyrkans tystnad, i likhet med flera andra av västvärldens etablerade kyrkor, har gett främst muslimska extremister ett budskap om att det är fritt fram att fortsätta med sitt barbari då inte ens deras offers trossyskon verkar engagera sig eller ens bry sig tillräckligt.

Hade det gällt andra samhällsgrupper hade det arrangerats stora demonstrationer och upprop som samlat såväl svenskkyrkliga företrädare och svenskfödda demonstranter och sympatisörer. Men det är tyvärr inte fallet när det gäller situationen för de kristna.

Om inte den Svenska kyrkan bryr sig tillräckligt, ska man då som medmänniska förvänta sig mer ifrån massmedia e­ller vanligt folk? Det är många av oss med assyrisk/syriansk bakgrund som ser Svenska kyrkans totala frånvaro i manifestationer, upprop och demonstrationer som inte bara ett svek utan ett oförlåtligt sådant.

Simon Matte, lärare i religion och historia

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Premium Många pastorer säger upp sig före pensionsåldern.
Foto: Stefan Spassow
Foto: Stefan Spassow