Svenskar är existentiellt vilsna

En ny undersökning från Linnéuniversitetet visar att kristna värderingar har blivit viktigare för svenska väljare. 40 procent tycker nämligen att det är viktigt att samhället bygger på kristna värden. År 2010 var motsvarande siffra 20 procent. Andelen svenskar som uppskattar kristna värden har alltså ökat markant på åtta år.

Historiska jämförelser visar att andelen inte varit så stor sedan 1980-talet. Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet, säger att ökningen är tydligast bland människor som är religiöst passiva. Utan att göra en djupare analys konstateras det att stödet för kristna värderingar har ökat mest bland S- och M-väljare.

Elisabeth Sandlund, ledarskribent på tidningen Dagen, har länge hävdat att en påkristning pågår i Sverige. Kunskapen om kristen tro må vara allmänt svag i vårt sekulära samhälle men intresset är däremot tilltagande. Samma fenomen illustreras av det stora mediala intresset för boken "Gud: Återkomsten – hur religionen kom tillbaka och vad det betyder" av Joel Halldorf, teolog och författare, docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet med fokus på religion och modernitet.

Vårt samhälle har förändrats på senare tid. Många talar nu om det postsekulära samhället, vilket innebär en renässans för andlighet och tro. Religiös tro fyller ett tomrum, ett vakuum som många människor känner av. Forskning visar att svenskarna ligger i världstopp när det gäller att fundera över livets mening. Vetenskap och förnuft verkar inte kunna tillfredsställa människans innersta behov av att känna mening, tillit och förtröstan. Man känner ett slags existentiell vilsenhet i allt materiellt överflöd som den vetenskapliga revolutionen har gett oss. Kristen tro är ett gott medel för att fylla det vakuum som många svenskar känner i denna postsekulära tid.

En som tidigt myntade ordet postsekulär i vetenskapliga sammanhang var Jürgen Habermas, den kanske mest kände sociologen och filosofen i dagens Tyskland, knuten till den inflytelserika Frankfurtskolan. Hans så kallade universalpragmatik beskriver hur rationella samtal under jämlika och respektfulla former är den bästa vägen att nå konsensus och legitimera sanningsanspråk. Religiösa frågor och trosuppfattningar spelade dock länge en helt marginell roll i Habermas tänkande. Ännu i början av 1980-talet förutspådde han – i likhet med många andra dåtida tänkare – religionens fullständiga försvinnande ur det moderna samhället. På den punkten har Habermas emellertid radikalt bytt uppfattning. Under senare tid har han knappast ägnat större intresse åt någon annan fråga än den om religionens roll i samhället.

Habermas väckte sensation i oktober 2001 när han i en föreläsning i Frankfurt förklarade att tesen om västerlandets fortskridande sekularisering är felaktig. Nu lever vi i en postsekulär tid där de religiösa traditionerna återigen spelar en avgörande roll för försvaret av grundläggande mänskliga värden, menade han. Dessa är så starkt knutna till det judisk-kristna arvet att vi riskerar att inte längre kunna motivera dessa om den religiösa traditionen förlorar sin betydelse, förklarade han för sina förvånade åhörare.

I västvärlden har religionen visserligen i stor utsträckning numera trängts tillbaka från den offentliga sfären in i den privata. Men det är inte samma sak som att den religiösa tron faktiskt har förlorat sin betydelse i människors liv. I vår tid, när det har blivit svårare att värna om gemensamma värden i samhället, finns det anledning att återigen lyssna till religionens perspektiv, framhöll Habermas: ”Även i moderna samhällen bör religionen kunna spela en betydande roll i det offentliga samtalet”.

Det förefaller som om Humanisterna i Sverige har tagit miste i sin förhoppning att tro och religion kommer att försvinna i ett modernt, rationellt och vetenskapsorienterat samhälle. Ingemar Hedenius portalskrift Tro och vetande, som i år fyller sjuttio år, blev inflytelserik och vägledande för många under sekularismens starkaste tillväxtfas. Hedenius tes att religion och vetenskap står i nödvändig konflikt med varandra och att religionen kommer att försvinna på sikt i ett modernt samhälle verkar inte längre giltig. De flesta medier är tyvärr gammalmodiga och hänger inte riktigt med utan fortsätter i 70-talsanda att beskriva religion och andlighet negativt.

Många nysvenskar bidrar till Guds återkomst i samhället, till renässans för tro och andlighet. Nu när så är fallet vore det kontraproduktivt att inte i görligaste mån använda religionen som en resurs för att slå vakt om och utveckla det goda samhälle som vi oavsett livsåskådning eftersträvar. I den bästa av världar borde alla humanister, såväl de ateistiska som de troende, kroka arm i gemensamt arbete för sunda värderingar för att motverka mörka och destruktiva krafter i vårt samhälle.

Ivar Gustafsson, docent i numerisk analys

Carl-Erik Sahlberg, präst, docent i kyrkohistoria

Tomas Seidal, överläkare, docent i biomedicin

Per Eriksson, Claphaminstitutets ordförande och fd rektor vid Lunds universitet

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet