Sverige är inte de kristnas hemland

Sensommarens valkampanj i Sverige har onekligen riktat blickarna mot denna världens affärer och värderingar. Vem har hört något om "den tillkommande världens liv" som i den kristna trosbekännelsen eller Guds rike, himmelriket eller så? Det är förstås knappast partipolitikers uppgift. Men det är den kristna trostraditionens perspektiv och borde vara kyrkornas. I den bön som Jesus lärde ber de kristna först att Guds namn ska hållas heligt och sedan att Guds rike måtte komma, "tillkomme ditt rike". "Ske din vilja så som i himlen så ock på jorden". Ju mer kyrkorna engagerar sig i världens angelägenheter, dess större risk att det perspektivet tonas ner och hamnar i skymundan.

Problemet är förvisso inte nytt. Genom att aposteln Paulus vädjat till kejsaren fick han bo i häkte i Rom i två års tid. Men i eget hus under bevakning kunde han ha hela medarbetarlaget från östra Medelhavsområdet omkring sig. Han skrev med några medarbetare teologiskt principiella och praktiska brev till nyckelplatser, Efesos, Kolosse, Laodicea och Filippi. Till de kristna i Filippi skrev han: "Vårt hemland är himlen och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss." Många tänker på en tidigare översättning: "Vi har vårt medborgarskap i himlen", "politeuma" är ordet på grekiska, Fil 2:20. Tanken finns också i brevet till Efesos 2:19. Så de måste ha talat om saken i huset i Rom.

Saken var den att Filippi var en romersk koloni med privilegier just i frågor om medborgarskap inom imperiet liksom Tarsus, som Paulus kom från. Så han var romersk medborgare. Ändå, trots privilegiet, hade han som kristen sitt medborgarskap i himlen och för honom liksom för de kristna i staden Filippi var det på riktigt, inte bara något tänkt. Därifrån väntade han sin Herre Jesus Kristus som frälsare. Annars var det imperiets kejsare som ville kallas folket frälsare, men inte för de kristna.

Trenderna har växlat, när det gäller vart de kristnas framtidsblickar riktats. Under martyrtider var det himlen. Den förste, Stefanos, såg himlen öppen just som han stenades till döds. S: t Laurentius och många andra ända in i nutid likaså. Andra tider har de kristna och kyrkan som kollektiv inrättat sig tämligen väl i sin samtid och anpassat sig till världens ideal. I det som kallats 68-kyrkan från 1960- och 70-talen blev ledordet: "Världen är kyrkans agenda". Det ledde till ett aktivistiskt kyrkoprogram, ofta moraliserande, som kyrkans folk dock inte tog till sig. Olika kompromisser mellan dessa hållningar har förstås förekommit, ibland bortomjordiskt rent svärmiska, ibland helt identifierade med världsliga politiska rörelser.

Är det sant att världen är kyrkans agenda? Rimligen inte. Himlen är kyrkans agenda ända sedan Jesus sa: "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet" och lärde ut att be: "tillkomme Ditt rike". Eftersom den infallsvinkeln till livet på jorden är så påfallande eftersatt i kyrkorna och bland de kristna just nu, borde de i sitt ekumeniska arbete satsa allt på att teologiskt och praktiskt försöka klargöra vad en vändning skulle innebära. Historien visar att det inte är lätt, men något mer himmelstillvänt skulle ändå kunna sägas. År 1968 var det världsliga ekonomiska modeller som upptog intresset. Nu är det miljön. Viktigt! Och ändå inte den kristna trons viktigaste besked. Det första Jesus sa offentligt var: "Himmelriket är nära. Vänd om och tro ett gott besked".

Sant är förstås att det finns ett undergångsperspektiv också i den kristna trostraditionen, men då med hoppet om nya himlar och en ny jord!

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus