”Sverige har en skuld mot det judiska folket”

Det är inte regeringens ensidiga stöd till palestinierna som är mest besvärande. Det är oviljan att stå upp för det judiska folket som förskräcker, skriver Marcus Jonsson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Allt behöver sättas i ett sammanhang. Just därför är det värt att påminna om vad som hände för 85 år sedan. Redan samma år som Adolf Hitler kom till makten genom demokratiska och parlamentariska processer, fick Tyskland sina första anti-judiska lagar. Judar förbjöds att tjänstgöra inom offentliga yrken som lärare, läkare och advokater. Det tyska järnvägsbolaget gick så långt att alla judar avskedades och därtill även alla icke-judar som var gifta med en judisk person.

Två år senare förlorade judarna sitt fullvärdiga tyska medborgarskap. Äktenskap och sexuellt umgänge förbjöds mellan judar och icke-judar. Judar fick heller inte använda den tyska flaggan eller de tyska färgerna.

Dessa åtgärder fick många att lämna Tyskland. Men i takt med en ökad judisk flyktingström skärptes flyktingpolitiken i Europa. Hårdare regler infördes för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränsen.

Från svensk sida framfördes hösten 1938 ett förslag till Hitlerregimen att den skulle förse de tyska judarna med särskilda pass.

Den svenska polisen hade nämligen svårt att veta vilka tyskar som var judar. Från schweiziskt håll kom en motsvarande propå. Resultatet blev att Tysklands judar fick ansöka om nya pass som utfärdades med ett tre centimeter stort rött ”J” stämplat på första sidan.

Oviljan mot judar var påtaglig. Och den mildrades inte med vetskapen om Förintelsen. När judiska överlevande efter krigsslutet försökte lämna det Tyskland som bestulit dem på allt och nu stod lika sönderslaget som de själva, var tillflyktsorten oklar. Vart skulle de gå?

Sommaren 1947 vädjade utrikesrådet och rättschefen på svenska utrikesdepartementet till den brittiska regeringen. Från svensk sida var man rädd för att många judar sökte en fristad här. Lösningen skulle vara att man inom den brittiska zonen i Tyskland hindrade judarna från att ta sig till Sverige.

Britterna stod själva med utmaningen att hindra judar från att ta sig till det landområde som var under brittiskt mandat och kallades Palestina. Varje månad fick endast 1500 judiska flyktingar invandra. Därför stoppades de 4554 judiska flyktingarna från Europa som med fartyget Exodus försökte ta sig till vad de såg som sitt förlovade land. Britterna förde dem från Haifa tillbaka till Europa. Ingen ville ta emot dem. Inte heller USA. Sensommaren 1947 tvingades de i land i Hamburg.

Detta är en del av vår historia som vi lätt bortser ifrån. Men den behöver medvetandegöras. Särskilt i en tid då europeiska ledares förmåga att stå upp för det judiska folket åter sviktar.

När den palestinske presidenten Mahmoud Abbas håller ett anförande där han gör det judiska folket ansvarigt för Förintelsen är det tyst i både Stockholm och Bryssel. Fördömanden begränsas till några skrivna rader.

Enligt Mahmoud Abbas var det inte antisemitism som utlöste folkmordet på sex miljoner judar, utan det var judarnas sociala beteende och agerande.

Detta är en klassisk skuldbeläggning av offret.

Läs också: Abbas: Förintelsen var ett resultat av judarnas beteende
 

Jämför med en kvinna som blir våldtagen och får höra att det var hennes fel; hon var för lättklädd, uppträdde utmanande eller berusat. Hade kvinnan bara varit annorlunda, hade inte våldtäktsmannens förgripit sig på henne. Det är ett avskyvärt resonemang. Tacksamt nog är den svenska toleransnivån låg mot dylika anmärkningar. Dessvärre är den inte konsekvent.

När utrikesminister Margot Wallström vägrar en intervju med Sveriges största nyhetsbyrå som vill höra den svenska regeringens syn på Mahmoud Abbas uttalande är det en markering. Lika tydlig är markeringen när ingen från regeringen eller ens regeringspartierna vill diskutera Sveriges relation till den palestinska ledningen i SVT Aktuellt. Trots att det finns en stark relation.

Läs också: Jan Björklund efter Abbas uttalande: Frys Sveriges bistånd till Palestina
 

Socialdemokraterna har mångåriga band till Mahmoud Abbas och hans parti Fatah, som Stefan Löfven kallade för "Socialdemokraternas kära systerparti" på den socialdemokratiska partikongressen 2013.

Redan i sin första regeringsförklaring offentliggjorde Stefan Löfven avsikten att erkänna Palestina. Ingen annan EU-regering har följt det svenska exemplet.

Samtidigt som Sveriges regering gjorde sitt erkännande, antogs en femårsplan för utvecklingssamarbetet avseende Palestina och biståndet höjdes med 500 miljoner.

Det är inte ett ensidigt stöd till palestinierna som är mest besvärande. Det är oviljan att stå upp för det judiska folket som förskräcker. Och den historiska kontexten gör den svenska regeringens agerande rent av obehagligt.

Vårt land behöver göra upp med sin relation till det judiska folket. Vi behöver försonas.

Marcus Jonsson, opinionsstrateg, f d chefredaktör Poletik

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (100%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

191 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.