Sverigemission borde förena oss

Både Pekka Mellergård (Dagen 11/2) och Øyvind Tholvsen (13/2) utgår från min artikel om EFK och framtiden (6/2) där jag skrev: "Jag föreslår att den blivande missionsdirektorn får i uppdrag att omvandla EFK till att bli en missionsorganisation för Sverige, med församlingar som vill fokusera på församlingsförnyelse, församlingsväxt och församlingsplanteringar. Att vi renodlar konferenser och utbildningar för att utrusta människor för detta uppdrag." Tholvsen säger i stort sett samma sak i sin artikel, utvecklar resonemanget på ett utmärkt sätt och lägger ännu djärvare förslag än vad jag gör, att skrota samfundet och utvecklas i riktning mot att bli en rörelse.

En viktig fråga för mig är dock hur detta ska gå till i praktiken. Vi har uttalat många djärva mål och visioner i EFK sedan 1997 men har i regel bara nått en liten bit på väg, på grund av att vi inte lyckats få med oss församlingar och våra olika organ i genomförandet. Det är därför jag tycker att missionsdirektorsvalet är så viktigt, en ledning som faktiskt kan genomföra det vi beslutar om.

Pekka Mellergård ger i sin artikel en intressant analys av EFK och skildrar spänningen mellan de ”andliga” och de ”intellektuella”. Jag skulle inte vilja uttrycka spänningen på detta sätt i dag utan mer skildra det som ”tydligt evangelikala” och ”karismatiskt öppna” på ena sidan, och mer problematiserande inför både evangelikalism och karismatik på den andra. Att jag hör till dem som för­ordar ett tydligare evangelikalt och karismatiskt EFK är allmänt bekant. Men mitt förslag om fokus på mission i Sverige syftar till att lyfta bort perspektivet från dessa spänningar och i stället fokusera på en gemensam nämnare som vi alla kan sluta upp bakom.

Jag är förvånad över att Pekka inte alls berör huvudbudskapet i min artikel: Den aktuella situationen i svensk kristenhet och vad vi ska göra åt den stora missionsutmaningen i vårt land.

Jag är van att bli kritiserad i debattens hetta och har inget emot att bli kritiserad för vad jag sagt eller har gjort. Men att bli kritiserad för något jag inte har sagt uppskattar jag inte. Pekka påstår att jag skrivit att ”nuvarande EFK jämförs med en lekstuga”. Jag skulle gärna vilja veta var det citatet kommer ifrån, jag har inte någon minnesbild av att jag i Dagenartikeln eller någon annanstans uttryckt mig på detta sätt. Han kritiserar mig för att jag har uttryckt ”sorg” över de nio EFK-kvinnornas artikel om missionsdirektorns kön. Jag har ingående på min blogg förklarat varför. Det handlar inte om att jag är emot att aktivt lyfta fram kvinnor i ledarskap, det handlar bara om avsaknaden av problem­insikt och vilka stora utmaningar EFK står inför. Dessutom skriver han att ”Örebro missionsskola får indirekt ytterligare en känga (för vilken gång i ordningen?) som ansvarig för dålig teologi”.

Även det ett obegripligt påstående. Jag har inte nämnt ett ord om Örebro missionsskola i denna debatt. Jag har bara sagt att teologin är avgörande för missionsutmaningen, bra teologi inspirerar och utrustar för mission, dålig teologi släcker missions­ ivern. Menar Pekka att teologi inom EFK bara bedrivs på Örebro missionsskola? Jag trodde att teologi bedriver vi varje gång när vi i våra församlingar predikar och lägger ut skrifterna. Det är dock riktigt att jag i andra sammanhang problematiserat frikyrkoteologins och pastorsutbildningens utveckling, bland annat för att vi har blivit för styrda och beroende av staten. Menar Pekka att vi bara får ha en enda ståndpunkt om frikyrko­teologi och pastorsutbildning? Är min ståndpunkt illegitim? Varför då?

Han menar även att jag använder maktspråk när jag hävdar att om EFK inte görs om till en missionsrörelse så kommer detta att hända ändå utanför samfundets organisation och nya initiativ kommer att tas. Øyvind Tholvsen säger ju samma sak i sin artikel. Det här är något som redan händer, och den avgörande frågan är om de etablerade samfunden vill vara med i utvecklingen eller stå utanför. Det är demagogiskt och insinuant att avfärda ett argument och verklighetspåstående med att anklaga debattören för att använda maktspråk.

Och sedan får jag kritik för att ”argumentera från en andligt klarsynt higher ground”. I en rörelse med karismatisk öppen­het måste man kunna hävda att man tror att Gud har talat, att man har ett profetiskt ord etcetera. Enligt Bibeln ska detta prövas som andra påståenden som görs.

Hur som helst, jag tror att EFK behöver förändras till att bli en rörelse för Sverige­mission och våra konferenser och utbildningar behöver bli ett redskap för att se detta genomfört i praktiken.

Stefan Swärd