Ta chansen – lyssna in C S Lewis även nu

I dag för femtio år sedan dog C S Lewis. Trots att hans många böcker skrevs för mer än ett halvt sekel sedan studeras de med oförminskat intresse över hela världen – en bekräftelse på genialiteten i hans tänkande och kraften i hans litterära förmåga.

I svensk kristenhet bänder det och bryter det inom de flesta traditioner. Den underliggande frågan är: Hur ska vi tala om kristen tro i vår tid? Här tror jag Lewis kan komma till vår hjälp.

Ett återkommande tema för Lewis är hur provocerande Jesus är; med Narniaseriens ord är han ”inget tamt lejon”. I ”God in the dock” skriver Lewis: ”Jesus frammanade huvudsakligen tre reaktioner: hat – fruktan – tillbedjan. Man ser inga spår av att folk gav uttryck för milt godkännande.”

Är det inte just detta som den teologiska diskussionen handlar om i dag: Hur kan vi få den sekulära kulturen att avge ett milt godkännande av Jesus?

I evangelierna möter vi i stället kallelsen till omvändelse. Johannes döparen ”förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop”. Jesus förkunnade Guds budskap och sa: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” De tolv sändes ut ”och predikade att alla skulle omvända sig”.

Mönstret går igen i Apostlagärningarna, i relation till både judar och hedningar. Petrus avslutade predikan på Pingstdagen med utmaningen: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn".

Paulus hade samma provocerande perspektiv när han talade till hedningar utan förkunskap om Gud. I Lystra säger han: ”ni ska omvända er från dessa maktlösa gudar till den levande Guden”. För Paulus är det inte en negativ kommunikation; tvärtom kallar han det för ett ”gott budskap”. I Aten, inför filosofer och makthavare, säger han:” nu ålägger Gud människorna, alla och överallt, att omvända sig”.

Omvändelsens utmaning är inte exkluderande, den är universell. Den gäller "alla och överallt". För den som har omvänt sig och börjat följa Jesus fortsätter den i den dagliga omvändelsen från synd. Fråga Petrus. Efter tre år som lärjunge säger Jesus, som kände till hans förestående svek: "när du har vänt tillbaka …". Längre fram måste Petrus omvända sig från sin inskränkthet i relation till hedningar.

När Paulus satt fängslad i Caesarea lät ståthållaren Felix hämta honom "för att höra vad han hade att säga om tron på Jesus". Intressant; hur relaterade Paulus till en person som ville veta mer om Jesus? Han talade om "rättfärdighet och försakelser och den kommande domen"! Han utmanade Felix att omvända sig.

Vår samtids terapeutiska budskap om bekräftelse – att vi är bra som vi är – lyser med sin frånvaro i Nya testamentet. Jesus stryker aldrig medhårs och låter sig inte reduceras till vår coach. I evangelierna finns inget utrymme för humanism med en andlig touch. Situationen är mycket mer dramatisk än så; vi ställs inför den levande Guds Son. Jesus – inte vi vilsna människor – är i centrum som frälsare och Herre.

Omvändelsen ligger inte dold långt inne i den kristna tron, den är en del av den offentliga presentationen av evangeliet. Det fantastiska erbjudandet om nåd och nytt liv går inte att separera från det uppfodrande ropet ”Omvänd er” eller den personliga kallelsen ”Följ mig”.

Ett milt godkännande är det sista Jesus efterfrågar.