Debatt

Ta sjuka miljöer på allvar

Det finns all anledning till vaksamhet så att destruktiva rörelser och maktsjuka människor inte ges plattform och utrymme. Det skriver Per-Gustaf Eriksson som reflektion efter Margareta Sturessons debattinlägg.

Psykoanalytikern Carl-Gustav Jung säger att utan ett andligt liv blir människan inte hel. Många är beredda att stryka under detta påstående. Vi behöver förankras i något som är större än oss själva. Människans obotliga ensamhet kan bara botas med Gud.

Trots övertygelsen om religionens goda var vi som medverkade i Almedalsseminariet om ”Religion på gott och ont” överens om att i orätta händer kan religion bli något ont.

I en artikel i Dagen den 31 augusti understryker Margaretha Sturesson detta. Margaretha vet vad hon talar om. Tidigare har hon i boken "Om det så skulle kosta mig livet" självutlämnande skrivit om många års erfarenhet av övergrepp i en sekt med kristna förtecken. Boken har förvånansvärt nog mötts av tystnad av kristna företrädare och man kan undra varför?

Frågan som uppstår inför dessa sjuka miljöer är: Hur uppstår dessa? Svaren kan säkert mångfaldigas, men att påstå att den dåliga teologin är orsaken räcker inte. Jag tror att en dålig teologi ofta hör samman med en dålig psykologi. Vår psykologi, själsliga status, bestämmer i hög grad vår teologi. Man ser som man är! Behovet att sen via sin ideologi maskera och legitimera sitt omättliga maktanspråk och sin revanschistiska livssyn, grundat i tidiga kränkningar och avvisanden blir ur det perspektivet mer begripligt. Den psykologiska termen i sammanhanget är personlighetsstörning.

I sin bok "Den farliga maktmänniskan" skriver själavårdaren Edin Lövås att just de kristna miljöerna hör till de områden där maktmänniskorna lättast kan utöva sin makt! Förutom en stor portion av godtrogenhet har kristna lärt sig att tyda och tolka allt till det bästa, vilket när det gäller maktmänniskor är livsfarligt. Dessa människor måste avslöjas och desarmeras. Dessa som likt parasiter lever på andras godhet och godtrogenhet. Vem tar det ansvaret?

Maktsjuka människor liknar bilen som blivit skev i ramen genom krockskadan, som trots alla riktningsförsök fortfarande går snett. Maktmänniskor kan vara både intelligenta, charmerande och dessutom karismatiska, vilket åtminstone till att börja med kan göra det svårare att genomskåda. Det krävs både erfarenhet och urskiljningens gåva. Bibeln talar om att skilja mellan "olika andar" (1 Kor 12:10).

Det typiska kännetecknet för dem är att skuldbeläggning är deras främsta vapen och att fruktan alltid följer i deras spår.

Margaretha Sturesson varnar i sin nyanserade debattartikel för att vifta bort den djävulsutdrivning, som skett mot barn i Borås, med att sådant inte förekommer i vanliga kristna miljöer och undrar samtidigt hur vi vet det.

Vill man ta del av en seriös redogörelse för vad som sker med barn i olika sekter hänvisar jag till boken ”Sektbarn” av Charlotte Essén. Det finns all anledning till vaksamhet så att destruktiva rörelser och maktsjuka människor inte ges plattform och utrymme. Även om den kristna tron erbjuder frälsning till alla – ”Vem som helst kan bli frälst” heter det i sången – ska inte vem som helst uppträda som ledare.

Redan i den teologiska utbildningen borde man kanske införa ett obligatoriskt moment av persongenomgång/egenterapi likt den som finns i psykoterapeututbildningen. Därmed kan man förhindra att fel personer avskiljs/ordineras för församlingstjänst. Jag tror att vi är många som är intresserade av hur ni som kristna ledare ser på frågor som berörts i denna artikel.

Per-Gustaf Eriksson, teolog och terapeut

Fler artiklar för dig