Till den enkla trons försvar

Färdigpaketerad kristendom med en ensidig betoning av form, struktur och makt försvårar för oss att dagligen följa Jesus. Det skriver debattörerna Bo Nyberg och Dan Lindmark.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Svensk kristenhet sjuder just nu av en intensiv debatt om bibel­syn, lära och liv. Den har sin betydelse, men det är slående att utgångspunkten oftast tas i ledarskap, styrelseformer och strukturer. Den profana historien kritiseras ibland för att den begränsar sig till ”kungarnas historia och inte folkens”. Löper den kristna rörelsen samma risk i sin nutidsanalys och historieskrivning?

När Jesusrörelsen, i all sin ungdomliga ofullkomlighet, på 1970-talet bröt ny mark i svensk kristenhet, medförde det också en ny förståelse av Kristi kropp. Man samlades under otvungna former kring en nyväckt kärlek till Jesus och varandra och öste friskt ur trons källor och blev sanna ”ekumener” utan att veta om det. Det var historien om ett folk som kom i rörelse. Med poeten Ylva Eggehorns dikt om att ”dela en coca-cola i köket en dag, Jesus och jag” flyttades Jesus från piedestalen till den vanliga människans vardags­miljö. Här fanns en förskjutning av fokus från kungarna till de stilla i landet, från trossystem till det alldagliga, ja det näst intill naiva. Jesus bemöter lärjungarnas tvist om vem som är störst i Guds rike - ”har rätt tolkningsnyckel” – på ett liknande sätt. Jesus tar inte parti för någon men svarar med att upphöja det oskuldsfulla barnet som en förebild.

Vårt samhälle har med tiden blivit starkt professionaliserat. Proffsen agerar inför de hänförda massorna. Detta leder lätt till ett förakt för ”det vanliga livet” och en ökad fokusering på det yttre. Genombrottet för individen kommer med kändisskapet och fordrar sen en ständig vård av image, det vill säga yta. Den kristna rörelsen är långt ifrån opåverkad av dessa strömninga­r. Exemplen är legio.

När de första kristna samlades i sina egna hem, stod livet självt i centrum. Det handlade om ett starkt innehåll, en innerlig gemenskap där varje person var viktig och delaktig. Uppmaningen till lärjungaskap är inte riktad till en elit; ”Bland hedningarna fick Gud ett folk som är uppkallat efter hans namn” (Apg 15:14). Den kristna historien är framför allt historien om detta folks varma, uppfordrande och förvandlande vandring inför Gud. Den har vardagen som bas och dess största kampanj är folket självt. Kom och ha er gemenskap med oss, ”för vi har vår gemenskap med Fadern och Hans son Jesus Kristus” (1 Joh 1:3). Så blir berättelsen om den kristna tron en berättelse om ett folk och dess närvarande Konung, inte en berättelse om kungahusen.

Vi påstår att det i dag i Sverige, i och utanför kyrkorna, fortsatt sjuder av en innerlig och radikal kristendom. Jesus­troende möts i enkelhet till bön och gemenskap. I denna folkets historia finns en växande längtan efter varaktiga relationer, en tillit till Guds dagliga ledning och en förståelse av att det är insidan och lyhördheten som bör styra utsidan och projekten. Här finns en längtan efter att vandra i kärlek och i sanning, med näring från bönen och skriften, precis som hos tidigare generationers läsare.

Men det finns också en trötthet i förhållandet till de stora orden, koncepten och åthävorna som överröstar varandra i den rotlösa jakten på det senaste eller mest relevanta. Detta folk söker den enkla tron som kan fungera i vardagen. Vänskapsrelationer väcks till liv och synen på vänskap uppvärderas. ”Jag kallar er inte längre tjänare utan vänner” är ett gott ord till landet som ofta ligger sist i studier om delaktighet men först i ligan över utanförskap.

”Vad intet öga har sett och vad intet öra har hört, det har han berett för dem som älskar honom”. Framtiden tillhör de ödmjuka och de saktmodiga och för Jesus är inte det största problemet att vi inte tror tillräckligt rätt på honom, viktigare då att Han tror på oss. Problemet är nog snarare en färdigpaketerad kristendom, varhelst den uppträder, där en ensidig betoning av form, struktur och makt försvårar för oss att dagligen följa Jesus.

Vi har med dessa rader velat ge röst åt en pågående lågmäld, men radikal, efterföljelse av J­esus, som har sin bas i vanliga livet och inte i de stora händelserna, som ju så lätt kan bli vår fokuspunkt. Vi är övertygade om att denna folkets historia inte upphörde med 1800-talets läsare eller kulminerade med 1970-talets eller senare tiders rörelser kring Jesus. Den fortsätter – för den har sin källa i människans längtan och i Gud själv. Den väcker till bön och lovsång. Den älskar syskonen och tar ansvar för en sargad skapelse.

”Detta är vackert och värt att tänka på”, som aposteln uttrycker det i brevet till Filippi.

Bo Nyberg
Dan Lindmark

Fakta:

Vill du debattera?

  • Debattartiklar och insändare skickas till:
  • debatt@dagen.se Dagen debatt, 105 36 Stockholm
  • Glöm inte att uppge namn, adress och telefon.
  • För icke beställda manus ansvaras ej. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta texten.
Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Premium
Foto: Johan Nilsson/TT
EU-VALET 26 MAJ
Kultur
Foto: Henrik Montgomery/TT