Tillbaka till rötterna - men vilka?

Jag väljer den svåra vägen, den som heter Jesus Kristus. Den är inte beroende av starka ledare och rigida strukturer, allt detta som kan och ofta kommer att falla. Det skriver pingstmissionär Bengt Fiske.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Jag blev frälst samma år som Lewi Pethrus dog, 1974, och kom till den församling, teologi och andliga gemenskap som jag är oändligt tacksam för nu fyrtio år senare. En församling som var präglad av en kombination av frihet och starkt andligt ledarskap: Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.

I väckelsemötena var det regel att den som ville fick komma fram för förbön efter predikan. Dessa första månader i Filadelfia gick jag fram varenda gång. Jag ville göra min gemenskap med Jesus så fast och orubblig att vi aldrig mer skulle kunna skiljas. Tonårstidens vilsenhet utan Gud ville jag aldrig mer uppleva.

Den andliga kultur, om jag får kalla den det, som fanns i Filadelfia var på inget vis perfekt och parallellt med det goda fanns alltid avarter, men det hade ju Lewi Pethrus redan i början av pingstväckelsen upptäckt och undervisat om. Men jag sökte inte kyrklig dogmatik, jag försökte inte hitta min själs trosankare i traditioner eller starka ledare, utan i min alldeles egna relation med Jesus Kristus! Och när det gällde just detta behov hos mig, var denna församling exakt rätt adress.

Det var många som kom till tro, men ingen tog åt sig äran för det. Först några år senare kom predikanter från olika håll i världen som presenterades som "pastor för den snabbast växande församlingen där eller där". Och jag registrerade att pastorerna tillskrev detta tillväxtfaktum sig själva eller någon speciell metod. De underbara andliga vindar jag upplevde hade aldrig behövt några formuleringar av detta slag. Jesus var inte bara namnet framför andra namn, utan också begreppet före alla andra begrepp. Och församlingen var de kristna som samlades i Jesu namn. Jag var med i en ekumenisk bönering och träffade vänner med annan bakgrund och andra traditioner, och andens vind blåste även där.

Nu, efter fyrtio år i missionens tjänst och som lärjunge, inser jag hur rätt den ursprungliga pingstteologin var och är. En öppenhet med lite flytande dogmatik, men den flyter åt rätt håll. Strömmar av levande vatten ska flyta från er, säger Jesus. Andligt liv är inte ett gjutet betongblock utan en levande ström och en vind som blåser vart den vill. Bojen som håller mig fast, så att inte vind och vågor får makten över mig helt, är skriften. Inget annat. Och alla kyrkor har samma bibel i stort sett, men en del har en mängd tillsatser och bud och läror. Frikyrklig väckelse handlar om att vara fri att ha endast Bibeln som rättesnöre. Det är för många svårare än att överlåta tolkning och handhavande av teologin till kyrkliga representanter. Men dessa representanter har haft alltför många fel under århundradena. Jag tror jag väljer den svåra vägen, den som heter Jesus Kristus. Den är inte beroende av starka ledare och rigida strukturer, allt detta som kan och ofta kommer att falla.

Lewi Pethrus dog 1974 och hade många tillfällen att se hur Guds Ande blev utgjuten över katoliker och protestanter och över hippies i Amerika. Men han såg ingenstans därför en orsak att växla teologi eller tvivla på den församlingsstruktur som Gud välsignat.

I Tyskland arbetade jag under sju år i det katolska Bayern med församlingsbyggande. De flesta som kom med i vår församling i Regensburg var katoliker, men de ville bli döpta och komma med i denna lilla pingstförsamling. Jag funderade många gånger på om det var rätt av mig att göra intrång, så att säga, på en annans herdeskap. De trodde ju på Jesus, men på katolskt vis.

Svaret som lugnade mig var dessa som kom med och som tackade Gud för att någon visade dem vidare på pånyttfödelsen och Andens dop. Många av dem var sedan de starkaste kritikerna gentemot den katolska kyrka de lämnade i och med medlemskapet hos oss. Det verkligt farliga med starka kyrkostrukturer är att enskilda kristna frestas att tro att de i och med medlemskapet är frälsta. Men man måste ha sitt namn skrivet i himlen, och de som blir skrivna där bestäms av den som sitter på den himmelska tronen, inte av varken pastorsexpeditionen eller påvestolen eller frikyrkomatrikeln.  

Den teologi med lite flytande dogmatik, som var så bra för mig 1974, är anpassningsbar i dag utan att förlora grunden, Guds ord.

Bengt Fiske

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Premium
Foto: Jacob Zetterman