Debatt

Tommy Dahlman: Farlig ekumenisk glidning inom Pingst

Varför har pingströrelsen så dåligt självförtroende? Var finns det teologiska och andliga ledarskapet, undrar Tommy Dahlman.

Var är pingströrelsens teologer? Sedan juni månad i år har det vart en omtumlande teologisk väderlek i Sverige. Den har berört många, inte minst med tanke på den ekumeniska rörelsen som mer eller mindre alla kyrkosamfund är delaktiga i. Tack vare att flera av de olika samfundens tongivande personer och teologer har uttryckt sig oklart i helt centrala bibelsynfrågor har många känt sig oroliga, med all rätt. Under den här tiden har det nog det skett ett och annat övertramp från de nitiskt konservativa. Från en del håll har man också dragit för stora växlar av en del uttalanden från biskopar, samfundsledare och pastorer. Jag inser det. Samtidigt så avkräver vår tid att inte schackra och att inte vara undfallande när besked om viktiga teologiska grundsanningar efterlyses. Här måste flera av våra ledare bli bättre och inte tolka alla som är kritiska eller ställer provocerade frågor som konspirationsteoretiker.

Det som förvånar mig stort och mycket är att det är så tyst från pingströrelsens ledning. Jag har gång på gång, i de sammanhang jag förfogar över, värnat om det som är klassisk pingstkarismatisk teologi och som står sig väl i den världsvida pingstväckelsen. I stället ser vi en ekumenisk glidning inom Pingst som allt mer fjärmar oss från det som uppfattas som klassisk internationell pingsttradition. Vem har ansvar för det? Att vår föreståndare för Pingst ffs har vinnlagt sig om att inte sätta ner foten i det teologiska landskapet får vi leva med. Men att hänvisa till den lokala församlingen som bärare av sin egen teologi är undermåligt. Det är möjligt att den praxisen kunde fungera för 60 år sedan då äldstetjänsten i våra församlingar var av en helt annan andlig och teologisk dignitet än i dag. Men att 2013 relatera till något alla vet inte fungerar är nog en aning lättsinnigt. En annan fråga: Var är det teologiska och andliga ledarskapet i de största församlingarna. Jag tänker på Filadelfia i Stockholm, Smyrna i Göteborg och Pingst i Jönköping?

Pingst i Sverige har tidigare inte värnat om biskopsämbeten och formella ideologer. Men det betyder inte att vi varit utan sådana. Vi har haft dem i gagnet, men inte till namnet. Uppstod det teologiska knäckfrågor så restes ofta ledarskapet upp från dessa församlingar och visade färg, profil och inriktning. Det var inte alltid att dessa direktioner föll på läppen hos alla, men det angav en linje, en väg och en identitet. I dag verkar vi stå helt utan.

För mig är det obegripligt att i dessa teologiska höststormar, som har pågått sedan juni, pastorerna som företräder de största församlingarna i Sverige inte en enda gång offentligt tar bladet från munnen och försvarar och förklarar var vi står i frågor, om äktenskap, bibelbruk, församling, medlemskap, dop etcetera. Ingen från toppskiktet i Pingst verkar äga förmågan att förklara, inte bara god svensk pingsttradition, men klassisk pingstkarismatisk teologi som förenar oss med den största och snabbast växande gemenskapen i världen. Varför detta dåliga andliga självförtroende?

Det vi ser diskuteras i Filadelfia Stockholm inför öppen ridå idag skulle vara helt otänkbart tidigare, då vi var samfundslösa. I dag är vi samfundsbundna och då är det fritt fram. Nästan lite tragikomiskt skimmer över det hela. Jag är övertygad om att det finns goda föreståndare i de största pingstförsamlingar som har både kunskapen och erfarenheten, men det verkar som vi under de senaste åren har konstituerat en tystnadens kultur i pingströrelsen. En sådan civilisation är inte bra, den bildar rädslor. Konflikträdslor. Identitetsrädslor. Åsiktsrädslor. Ingenting på sikt kan verka mer hämmande. Ty tystnaden är dödens dialekt.

Tommy Dahlman, predikant

Fler artiklar för dig

Mer i samma ämne

Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar