Transfrågor är inte svartvita

Det verkar inte finnas något mellanting när det gäller transfrågor. Antingen är man bara för eller bara emot. Men är det verkligen så enkelt, skriver en mamma till ett barn som brottas med frågan.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Det har den senaste tiden pågått en debatt om transideologi i Göteborgs-Posten, som Dagen också skrivit om. Jämlikhetskonsulten Lukas Romson raljerar över Olof Edsingers debattartikel om transideologin i GP den 3 mars. Han förpassar honom till ”den kristna högerns män” och menar att det inte finns något sådant som en trans­ideologi. Som icke-kristen och kvinna hoppas jag att Lukas inte avfärdar mig på samma sätt. Trots att jag inte är kristen och inte är man, så håller jag nämligen i mångt och mycket med det som Olof Edsinger skrev i sitt inlägg i GP.

Jag skriver också detta utifrån den personliga och smärtsamma erfarenheten av att se hur transfrågan har landat i min egen familj. Vårt barn hade tidigare inte visat någon som helst tendens åt det hållet, men efter att ha rört sig i en miljö där man talade mycket om dessa frågor kom han en dag hem och ville byta kön. Vad ska man som förälder göra?

Det som slår mig är att det inte verkar finnas något mellanting när det gäller transfrågor. Antingen är man bara för eller så är man bara emot. Men är det verkligen så enkelt? Är det en omöjlighet att ifrågasätta det drastiskt ökande antalet ungdomar som söker sig till könsdysforimottagningar, och ändå vilja stötta människor som korrigerar sitt kön? Kan man inte som transperson fundera på varför BUP Team för könsidentitetsutredningar tog emot 197 remisser under 2016 och varför antalet har ökat med runt 100 procent varje år under 2010-talet?

Det måste ju kunna gå att diskutera om det finns ungdomar som säger sig ha blivit födda i fel kön och som kanske har en annan problematik än könsdysfori? Att jag tar upp barn och ungdomar, är för det första för att är där den största ökningen har skett samt att det är i de åren som så mycket händer, både kroppsligt och mentalt. När det gäller vuxna personer, så bör man ha tillräckligt med livserfarenhet för att själv kunna besluta hur man vill leva.

Det finns ingen nedre åldersgräns för att påbörja en könsutredning. Om man är under 18 år, kan man få hormonblockerare (så kallade stopphormoner). När man är 16 år kan man sedan få börja med hormoner. Det jag frågar mig är om man som 16-åring är mogen att ta ett sådant beslut? Hormoner, som påverkar kroppen, ger biverkningar och som även innebär en del risker (bland annat sterilitet, blodproppar, cancer). Varför är det så att:

För att få sterilisera sig, krävs det bland annat att du måste fyllt 25 år. Om du är under 25 år, måste du ansöka om tillstånd hos Socialstyrelsen (godkänns till exempel vid risk att barnet ärver svåra sjukdomar eller att en graviditet skulle innebära allvarliga risker för kvinnan).

För att få adoptera, måste man vara minst 25 år. Undantag vid till exempel nationell adoption, då det är fråga om makes eller makas barn.

För att få köpa alkohol, måste man vara 20 år. 18 år på krogen/restaurang.

För att få rösta, måste man vara 18 år.

Ovanstående regler måste betyda att man inte är mentalt mogen att ta beslut om vissa saker eller att man inte förstår vilka konsekvenser det skulle kunna bli. Hur kan det då, helt utan debatt eller ifrågasättande, vara okej för tonåringar att fatta beslut om könskorrigering och livslång medicinering av hormoner? Självklart ska man inte blunda för att det finns barn som har könsdysfori, men det finns även barn, som sagt sig ha detta och senare ångrat sig. Innan jag blir påhoppad här, så vet jag att de som ångrar sig, är väldigt få. Men även om de är få, så mår ju dessa personer otroligt dåligt och en del har tagit hormoner, som gett bestående förändringar. Men dessa ska kanske räknas till ”olycksfall i arbetet?”

Lukas Romson skriver: ”Andra behöver inte behandling, men vill ändå kunna få ett ID-kort som de kan legitimera sig med, i samma kön de lever som. Utan att avkrävas en diagnos de inte ens vill ha.” Hur ska detta gå till praktiskt? Ska ”vem som helst”, utan diagnos eller utredning, kunna välja vilket kön de ska ha? Utan behandling? Finns det någon, förutom jag, som funderar på vilka konsekvenser detta skulle kunna få?

Ta till exempel Martin Ponting,­ dömd för två våldtäkter, som placerades på ett kvinnofängelse efter att ha bytt kön. Skyddat boende för utsatt kvinnor. Är det okej för en transkvinna, utan utredning, som fått id-kort på att han är en hon, att söka hjälp där? Jag skulle kunna rada upp fler exempel, men jag väljer att avsluta här.

Mamma

Fotnot: Texten har tidigare er­bjudits Göteborgs Posten som avböjde. Dagen publicerar endast i undantagsfall anonyma texter. Redaktionen känner till skribentens identitet.

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (100%)
  • Vet inte (0%)

2 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
KYRKOMÖTET
Premium
Debatt Jordan B Peterson gestikulerar mot mörk bakgrund. Infälld bild på Johan Edebol.