Tro motverkar psykisk ohälsa

Andlig utveckling är en rättighet som dessutom skyddar mot psykisk ohälsa. Dessa fakta verkar politiker vara vaccinerade mot. Det är dags att lyfta fram allt positivt det innebär att vara troende, skriver Per Cederberg.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Vi bor i ett av världens lyckligaste länder, men ändå inte. Sverige har under många år tävlat i toppstriden när världens lyckligaste land koras. Detta är en vetskap som vi svenskar numera vant oss vid. Det är FN-organet SDSN som årligen publiceras ”World Happiness Report” där framför allt de nordiska länderna brukar göra bra ifrån sig. Men alla i Sverige mår inte bra. Flera undersökningar har under många år visat hur ohälsan för Sveriges unga under lång tid har försämrats. Våra barn går lyckliga till sin första skoldag men lämnar några år senare examen med ett alltför ofta sargat inre. Hur kan vi leva i en sådan paradox?

Nordiska ministerrådet har ställt sig samma fråga och beställde därför studien ”In the shadow of happiness” (2018:799). Det som skiljer denna rapport från många andra är inte beskrivningen av allt som bidrar till ohälsa, utan den enda faktor som tvärtom på ett kraftfullt sätt skyddar mot psykisk ohälsa. Att aktivt utöva en tro.

Enligt rapporten duger det inte att bara anse sig vara religiös, utan man måste verkligen vara aktivt utövande av sin tro. Inte heller fungerar det att vara en hängiven icketroende. ”... de som presterar högt på skalan av religiositet tenderar att vara betydligt lyckligare än det icke-religiösa segmentet av befolkningen”. Det är lätt att föreställa sig att ganska många får svårigheter med att smälta detta budskap.

I ljuset av detta får helt plötsligt paradoxen en möjlig förklaring. För är det något Sverige briljerar i så är det i sekularitet. Sverige beskrivs ofta som ett av världens mest sekulära länder. I den svenska skolan, platsen som är våra ungas vardagsmiljö, har under lång tid alla religiösa inslag gradvis avvecklats. Är det denna utveckling som avspeglas i unga svenskars psykiska hälsa? Finns det i svenska skolor en miljö där eleverna i trygghet kan växa inom de andliga frågorna utan att ifrågasättas, eller är de underliggande fördomarna mot troende så stor att den andliga längtan byts mot psykisk kollaps?

Hittills har våra konfessionella skolor varit ett undantag. De står i och för sig bara för en procent av våra svenska skolor, men för troende ungdomar kan dessa skolor ge en möjlighet att vistas i en miljö där de kan känna sig trygga utan risk för trakasserier på grund av sin tro. Men alla skolor borde egentligen erbjuda en miljö som stimulerar eleverna i deras andliga utveckling. 2020 blir Barnkonventionen upphöjd till svensk lag och i den står att barn ska garanteras rätten till andlig utveckling. Det handlar således inte om att lära ut en teoretisk kunskap om religion, utan om att skolan ska ge en möjlighet till praktisk andlig utövning.

Det går därför inte att undvika skolpolitiken när vi för samtal om ungas hälsa. Tidigt under valrörelsen blev konfessionella skolor en brännande valfråga. Från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kom flera utspel om att totalförbjuda konfessionella skolor, medan Liberalerna, Moderaterna och SD än så länge bara kräver ett stopp för nyetablering. Politikerna i dessa partier verkar betrakta religion som något djupt skadligt som barn måste skyddas mot.

Under årets kyrkomöte, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, debatterades konfessionella friskolor flitigt. Inte oväntat togs inga beslut i frågan, men ett ovanligt förslag presenterades av prästen Anna Karin Hammar (S) som även har blivit rejält omdebatterat utanför mötet. Hon stödjer inte friskolor, men tycker att ungdomar behöver en existentiell förankring och att den vanliga skolan därför ska ge en tydlig plats åt elevernas religiositet. Ungefär på samma sätt som hemspråksundervisningen anses stärka elevens identitet.

Att andlig utveckling är en rättighet och dessutom skyddar mot psykisk ohälsa är fakta som politiker verkar vara vaccinerade mot. Det kom till exempel redan 2006 en rapport beställd av regeringen om ungdomars psykiska hälsa (SOU 2006:77) som konstaterade att ”Sverige är ett extremt individualistiskt och sekulärt samhälle vilket ger en ökad risk för psykisk ohälsa”. I stället för att hjälpa unga att bilda egna identitetsskapande värderingar strävar skolan efter att frigöra eleverna från dessa. Vad som ska fylla det tomrum som uppstår ingår inte i skolans uppdrag.

Det är dags att lyfta fram allt positivt det innebär att vara troende. Att aktivt delta i en församlingsgemenskap bryter dessutom de negativa effekterna av ensamhet och individualisering vi har i Sverige. Våra skolor måste förändras, i enlighet med Barnkonventionen, så att andlig mognad blir en naturlig del av de färdigheter som eleverna behöver utveckla. Här kan de konfessionella skolorna få ett särskilt uppdrag att visa på goda exempel.

Per Cederberg, Järfälla, student vid Pethrus-akademin

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Ledarskapskrisen i United
Premium
Foto: Johannes Ottestig