Tro och vetenskap är ingen motsats

Jag tror att jag greps av helig Ande, för mitt svar kom som ett rinnande vatten: ”Men det har du väl ingen glädje av en lördagskväll? Då är det sången, lyriken, musiken och dansen, den goda maten och de vackra kvinnorna som gör att livet är värt att leva. Och andligheten som gör att du kan känna att du inte är en spillra utkastad i ett tomt universum. Den dagen då du förklarade din kärlek till din fru var hon inte intresserad av vad som händer i dina mitokondrier och synapser i den kärlekscocktail som en förälskelse är. Hon ville inte heller höra att hon bara är en samling av kol, kisel och aminosyror. Hon ville ha en ros, en dikt eller en kartong choklad.”

Jag har aldrig förstått varför det ansetts vara ett motsatsförhållande mellan tro och vetenskap. Det är bara olika sätt att beskriva verkligheten och talar till olika delar av vår otroligt komplicerat sammansatta personlighet.

Till exempel namnen på de första människorna Eva och Adam som översatt från hebreiska betyder ”levande jord”. Det är precis vad vi är. Alla celler i våra kroppar kommer från den jord som frambringat vår mat.

I min tjänst som församlingspräst i en församling med många villaträdgårdar har många sagt: "Vi vill inte att du använder jord på begravningen".

När jag förklarat betydelsen av namnen på Eva och Adam och uppmanat dem att hämta jord i den egna trädgården, gärna med blommor som den döde själv planterat, har sedan alla uppskattat mullpåkastningen.

Särskilt starkt var det när en man från Färöarna skulle begravas. Han hade inte sett Färöarna på 25 år och ville gärna göra det igen. Dessvärre var han alltför sjuk. Strax före begravningen kom anhöriga, inresta samma dag från Färöarna, med jord hemifrån. När jag lade upp den på kistan som tre grästorvor var där några tusenskönor och en mask ramlade ut.

I det gamla jordbruksland som Sverige var, där nästan alla rent fysiskt arbetade med jorden, var inte jord i första hand påminnelse om förgänglighet, utan om livets förutsättning. Men i inflyttningen till städerna tappade vi det sammanhanget.

Tänk vilket under att vi, som är levande jord, kan älska, prata, tänka och föra vår kunskap vidare till nästa generation. Allt detta för att Gud blåste sin Ande i oss.

Jan Jorde, pensionerad präst i Malmö