Troende - men ändå utanför

Vad händer i dag när en människa, som befinner sig utanför alla kyrkobildningar, verkligen börjar tro att Gud är på riktigt?Jag har inte bevistat en gudstjänst på tjugo år. Jag döptes en gång i tiden i Älvdalens kyrka i norra Dalarna, men mina barn är varken döpta eller konfirmerade, även om visst intresse för Bibeln och tron visar sig ibland. Jag tillhör inte någon synlig kyrka eller församling. Utåt sett är jag inte mycket till "kristen".Under samma tid har jag sett till att skapa tillfällen att fördjupa mig i katolsk, ortodox och luthersk teologi, i mystik, kyrkohistoria och idéhistoria, i buddhism, veda och muslimsk mystik, i hermetism och ockultism och i förhållandet mellan vetenskap och tro, samt i fundamentala frågor om verklighetens natur i filosofi och vetenskap. Jag har studerat Bibeln på originalspråken, hebreiska och grekiska. Jag har sökande studerat tusentals böcker och artiklar. Och jag har diskuterat med alla sorters människor. Vad är en människa? Vad är världen? Varför är allt som det är?
Jag har också sett mina tre barn födas och växa upp, varit tvungen att omvärdera mig själv i ljuset av alla utmaningar som familjelivet innebär. Jag arbetade under flera år med svårt sjuka och döende. Jag har sett människokroppar förstörda och stympade av olyckor, sjukdomar eller hårt arbete. Jag har sett mänskliga sinnen fördunklade och obotligt förvirrade. Jag har suttit vid åtskilliga dödsbäddar. Jag har sedan undervisat och forskat på universitetsnivå och försökt inspirera många årskullar studenter att tänka och förstå, att världen inte riktigt är vad den synes vara.Och allt detta skulle inte ha lärt mig någonting, om det inte hade utmynnat i insikten, att den djupaste sanningen om människan och världen finns i den kristna tron. Detta låter för de flesta jag känner bokstavligen otroligt. Men det beror mycket på, att flertalet av dem som kallar sig kristna bräker med fel röst, eller så föga anar djupet i sin egen tro, att de lyckas trivialisera det allra djupaste mysterium till att handla om allt utom sanningen, en sanning vars utläggning varken består av textfixerad bibeltro eller av välvillig modekristendom med rosa, gröna eller röda förtecken.
När jag nu ser mig om i den yttre kyrkovärlden, vad finner jag? En katolsk kyrka djupt kluven i sin självmotstridiga historia; ortodoxa kyrkor som avgränsar sig i etniska enklaver, eller grälar om vem som är mest traditionell; en svensk kyrka som för länge sedan totalt lämnat de kristna fundamenten, med ett fåtal föraktade undantag; lutherska "frikyrkor" som inte erkänner varandra för att de ser lite olika på dunkla bekännelsefrågor; andra frikyrkor och protestantiska sekter som väsnas en hel del, men som ofta saknar verklig traditonsanknytning och teologiskt djup, när de inte för männskor helt vilse.
I nästan alla dessa sammanhang vet jag att det finns människor med djup insikt och stora kunskaper. Men vart ska en sedan länge - till det yttre - utanförstående egentligen söka sig? Finns det några positiva skäl att uteslutande välja en kyrka framför de andra?För egen del söker jag tillfällig respit i vissa lutheraners lära om den osynliga kyrkan. Detta betyder inte att jag tar avstånd från någon traditionell yttre kyrka såsom sakramentalt uttryck, ännu mindre att jag argumenterar mot någon av dem. Det innebär endast att jag själv, just nu, inte förmår välja en av dem framför någon annan, ty så blir det ju, när utgångsläget är formellt utanförskap.Jag säger inte att min position är konsekvent eller principiellt försvarbar. Den är egentligen absurd. Men jag tror att de vanekristna i de olika kyrkorna faktiskt inte kan föreställa sig hur det är att växa upp och leva helt utanför deras umgänge och sedan, ändå, bli varse vår Herre och vad han har gjort för oss. Och jag tror att de har väldigt svårt att, tillräckligt djupt, kommunicera med människor som skulle kunna hamna i min sits.
Lyckligtvis har jag dock mött några enskilda kristna som, utan att göra något väsen av sig, har kunnat förmedla en bestämd anda (Ande?) till mig. Men bland dem som hörs mest har jag inte funnit en enda som har kunnat väcka någon sann genklang i mig.Jag dömer inte. Jag säger bara som det är, för mig.

Per Johansson