Trygghet inte nog mot psykisk ohälsa

Jag som spenderar ganska mycket tid i väntrum på Bup-mottagningen och deltar i olika föräldragrupper ser ofta mycket närvarande, kärleksfulla föräldrar som är sitt barns stora trygghet i livet. Ändå är det här barn som lider av svår ångest, utmattning och ibland själv­skadebeteenden. Redan i väntrummet kan jag se hur ångesten nästan sprutar ut ur öronen på ett barn eller en ungdom och en mamma eller en pappa som håller om sitt barn och viskar lugnande och uppmuntrande ord i örat. Kärlek och trygghet hjälper barn i psykisk ohälsa, men den skyddar verkligen inte från psykisk ohälsa.

Att vi inte kan göra så mycket åt samhället är heller inte sant. Självklart kan vi vuxna tillsammans genom politikens makt se till att vi skapar en skola som inte exkluderar vissa barn till exempel. Självklart kan vi stifta lagar som bidrar till mindre stress i samhället. För ett barn växer inte upp bara i en familj, det växer upp i ett samhälle. Ett samhälle som i dag i allra högsta grad bidrar till den ökade psykiska ohälsan.

För att till sist bidra med ett litet personligt exempel. Min dotter, sex år gammal, hade gått i skolan i ungefär två veckor när hon började gråta på morgnarna och säga saker som ”jag passar inte i skolan” och ”skolan är inte till för mig”. Och nej, det har den verkligen inte varit! Om några få veckor går hon äntligen ut grundskolan efter att i tio års tid vistats i en miljö som får henne att känna sig värdelös på grund av krav som går helt på tvärs med hennes förmågor.

Vad tror du det gör med ett barns självkänsla och självförtroende? Finns det något vaccin som skyddar mot det? Föräldrars kärlek och närvaro gör det sannerligen inte.

Tea Gustavsson, Stockholm, mamma till barn både med och utan psykisk ohälsa