Debatt

Upphör med att släcka Anden

Kyrkans ledarskap vill inte släcka Anden men man känner inte igen honom. Urskiljning är lättare än du tror. Och den som lever i Andens gåvor och frukt bör erbjudas en ledande position, skriver Micael Grenholm.

Daniel Alm skriver i Dagen 17 juli om att inte behandla Andens vind som luft utan välkomna karismatiskt liv i församlingen. Jag håller med om detta fullständigt. Men hur gör vi praktiskt för att nå dit?

De senaste två åren har jag lärt känna ett halvt dussin kristna i Sverige som fört många människor till tro genom profetiska kunskapsord, inte sällan rätt detaljerade (”när du var femton år hände det här...”). Jag har lärt känna svenska missionärer som lett hundratals i frälsningsbön och sett blinda se, döva höra och lama gå. Svenska vänner till mig har talat i tungor på existerande språk (finska, italienska, ho med mera), tagit emot pengar som dykt upp i tomma luften, samt bett för folk med cancer som blivit helade. Och det nästan alla dessa har gemensamt är att de saknar ledarskapsposition annat än möjligtvis på liten, lokal nivå.

I en situation där så många lämnar kyrkan måste evangelisterna få utrymme att lära andra hur man evangeliserar. Och i en situation där så få mirakler sker måste undergörarna kunna undervisa andra om Andens gåvor. Ändå är min erfarenhet att folk som sällan upplevt mirakler och knappt fört någon till tro ofta ockuperar mikrofonerna på konferenserna och samfundens hemsidor, medan väckelsebärarna förpassas till publiken. Och då blir det förstås inte väckelse.

Nå, jag är mycket väl medveten om att kyrkans ledarskap inte vill släcka Anden, utan jag tror att man helt enkelt inte känner igen Honom. Man är orolig för att undergörarnas historier är påhittade eller kanske till och med orsakade av falska andar, och därmed vill man inte ge dem utrymme. Orsaken till att så få kommer till tro i Sverige tror jag alltså beror på brist på urskiljning. Så här kommer hjälp i nöden: Micaels urskiljningsskola!

Första och sista lektionen: Det är lättare att urskilja än du tror. Bibeln säger att vi känner igen Guds Ande genom att han bekänner Jesus (1 Kor 12:3, 1 Joh 4:2) och bär god frukt (Matt 7:16). Vad är då Andens frukt? Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (Gal 5:22-23). Om en undergörare bär sådan frukt och bekänner Jesus kan det omöjligen vara något annat än Guds helige Ande. Bibeln säger inte att det är svårare än så.

Om du som är kyrklig ledare stöter på någon som lever i Andens gåvor och frukt, lär av honom eller henne och erbjud en ledande position. Varför? För att Gud redan använder den personen. Det är det som är grejen med mirakler, de är Gudsgärningar (Ps 77:12-15), inte produkter av människor, och blundar du för dem blundar du faktiskt för vad Gud gör. Det ironiska med att man sätter undergörarna i publiken och de underlösa i talarstolen är att kyrkan vägrar använda dem som Gud använder.

 "Vad är det han skriver?" tänker nog en hel del nu, "Ska man bli diskad från ledarskap i kyrkan om man inte upplevt underverk?" Nej, inte nödvändigtvis, men man bör ödmjukt lyssna på undergörarna och lära sig av dem. Min vision är att de åtta tjänstegåvorna Paulus talar om i 1 Kor 12:28 upprättas: apostlar, profeter, lärare, undergörare, helare, tjänare, administratörer och tungomålstalare. Undergöraren är inte större än den som diskar efter fikat, men vi behöver erkänna miraklernas viktiga roll och omvända oss från en kraftlös kristendom. Hela kroppen måste lära sig sprida evangeliet i ord, gärning och i kraften av tecken och under (Rom 15:18-19). Därför behöver de som redan gör detta komma i ledande position.

Micael Grenholm, ungdomsledare, evangelist och bloggare.

Fler artiklar för dig