Väckelsesignal eller avfall?

När ledarskapet i landets första pingstförsamling aviserar medlemskap utan dop måste vi ställa oss inför frågan: Står vi inför en väckelsesignal eller ett avfall?

Ända ifrån pingstväckelsens barndom har det varit en självklarhet att i allt vilja följa Guds ord så också i dopfrågan. Som ung hörde jag Lewi Pethrus från talarstolen i Nyhem sätta likhetstecken mellan troheten mot Guds Ord och ständig väckelse.

Mot den bakgrunden ter det sig angeläget att undersöka bärigheten i de argument som framförs för ett medlemskap utan dop. Att det i förslaget skrivs "ännu icke låtit sig troendedöpas" antyder en till intet förpliktande vag förhoppning om att ett kommande dop ska äga rum, något som inte tycktes gälla den i artikeln ännu inte döpte Tobias, som väl vill församlingsgemenskap, men anser det fjärran att så bryta mot sina vänner i den miljö i EFS han vuxit upp med att han skulle "omdöpas", själva terminologin visar att han inte delar Filadelfiaförsamlingens syn på att "dop" är just det bibliska nedsänkningsdopet föregånget av bekänd tro.

Olof Djurfeldt vars ledare jag läste som daglig spis under mina tonår och uppskattade på grund av sin bibliska förankring, talar om att man ser sig tvungen att öppna för medlemskap även utan bibliskt dop på grund av "ekumeniska skäl", det vill säga ekumeniken har blivit överordnat Guds ord.

Ordet "ekumenik" kommer av grekiskans oikoumene, det vill säga den bebodda delen av jorden och i det här sammanhanget den del i Jesu bön om enhet som mynnar ut i prognosen att "världen" ska tro. Här har man gjort en logisk kullerbytta. Att hela världen ska tro är inte medlet men väl målet och resultatet av att Jesu bön om enhet går i fullbordan, en enhet som visar sig i att de ord (naturligtvis också i dopfrågan) som Jesus gav åt lärjungarna, de orden har de gett vidare. Här finns en enhet på lärans område som till syvende och sist går tillbaka till Jesus själv. Så också på gärningarnas, bönhörelsens och kärlekslivets område. Det är när denna enhet med Fadern och Sonen bli synlig som lärjungarna kommer att väcka tro i världen.

Har man väl böjt sig för Guds ord på den hör punkten, så blir frågan om de medlemskandidater som har en annan dopsyn enkel. Deras medlemskap får vänta tills Herren gett dem klarhet! Det må gälla missionsförbundare eller lutheraner, präster och pastorer eller vanliga medlemmar.

Den i artikeln intervjuade Tobias ansåg sig inte ha fått någon undervisning om troendedopet i sin församlings sammankomster. Så också med den andedöpta lutheranska söndagskollärarinnen som jag fick undervisa i bibelskolan i Zilina i Slovakien. Sedan hon hört om att alla familje- eller husdopen i Nya Testamentet förutsatte tro hos dopkandidaterna, sedan hon hört om den förreformatoriske Luther som i sina tidiga reformationsskrifter "Läran om det kristna dopet" och "Om den katolska kyrkans babyloniska fångenskap" där Luther ansåg att dopet ska ske genom nedsänkning, sedan man kommit till tro, då anmälde sig söndagsskolläraren till dop, även om det i avsaknad av kyrka med dopgrav fick ske utom hus i 3 graders kyla. Till saken hörde att hon bar på en njursjukdom, som, sa läkarna, kunde ända hennes liv om hon utsatte sig för kyla.

"Men" sa lärarinnan, "jag är beredd att följa Jesus i dopets grav även om det ska kosta mig livet". Hon hade tre barn 8, 10 och 12 år och hennes man hade lämnat henne. Själv fick hon bibelord ur Psaltaren som stödde henne: "Herren, när jag har Dig, då frågar jag efter intet på jorden" och "I mig finns inget som får mig på fall". När hon döpts i det kalla vattnet i floden och på måndagsmorgonen framför datorn förväntade sig känna njurlidandet i ryggen, gick en varm ström genom hennes kropp och hon blev helad.

Jag har en känsla av att delar av pingströrelsen alltför billigt säljer sin förstfödslorätt - troheten mot Guds ord. "Underbara tecken följa dem som tror", sjöng vi i Segertoner.

Det gäller också idag!

Samuel Svensson