Vad gör regeringen åt ensamhet?

Människan är en varelse i starkt behov av gemenskap och forskningen säger oss nu allt mer om hur bristen på relationer påverkar oss: ensamhet medför smärta och ökad risk för demens och depression. Risken för hjärtinfarkt och stroke ökar när kroppen i ensamhetens sällskap utsätts för en kronisk stress som får blodkärlen att dra ihop sig i en slags protest mot att leva i konflikt med vad det innebär att vara människa. Ensamheten förkortar våra liv.

Hälsokonsekvenserna påverkar också samhällsekonomin; beräkningar baserat på forskning om ensamma äldre visar hur ensamheten medförde extra vård- och omsorgskostnader om cirka 12,4 miljarder bara för 2018. Men ensamheten åldersdiskriminerar inte – den drabbar i alla åldersgrupper och tydliga samband finns till exempel också mellan barns ensamhet och skolmisslyckanden.

Länge omgärdades den ofrivilliga ensamheten och dess konsekvenser med tystnad. Berättelserna saknades i offentligheten, medan statistiken ropade om problemet: hur begravningar helt utan någon anhörig eller vän närvarande ökat snabbt, hur över en miljon människor i Sverige saknar en nära vän, hur uppemot 500 000 personer inte har någon att fira jul med och hur långt över hälften av äldre med hemtjänst besväras av ensamhet.

Men nu börjar alltfler berättelser om ensamheten synas och konsekvenserna beskrivas ur en rad aspekter. Det är välgörande. När problemet synliggörs kan en del av den skam som fortfarande omgärdar ofrivillig ensamhet skingras.

Fortfarande diskuteras dock ensamheten nästan enbart som ett individuellt problem – och inte som ett samhällsdito med en politisk aspekt. Det är självklart så att politiken har – och ska ha – gränser. Forskningen talar om flera dimensioner av ensamhet, och det är uppenbart att politiken inte har samma relevans för de mer nära av dessa. Där faller ansvaret i första hand faller på oss var och en: att vidga den egna gemenskapen, göra insatser i den lokala föreningen eller i praktisk handling visa den som är ny i Sverige – och som oftare drabbas av ensamheten – att han eller hon hör hemma här.

Men ensamhet är också ett samhällsproblem där politik kan spela roll. När andra OECD-länder tar nationella politiska initiativ mot ensamhet tycks Sverige ha svårare att lämna startblocken. Denna Sveriges oförmåga att på nationell politisk nivå formulera ensamheten som en samhällsutmaning har sannolikt att göra med Sverige ideologiska tradition av statsindividualism där statens på olika sätt ska lösgöra oss från varandra och göra oss till oberoende individer (om än beroende av det offentliga). Att då se att det offentliga måste främja relationer och gemenskap har varit svårt. Därtill har materiella behov länge dominerat över sociala, själsliga och andliga i såväl debatt som när reformer utformats.

Trots att ensamhetens enorma påverkan på hälsa och livskvalitet blivit alltmer tydliga i såväl forskning, på den internationella politiska scenen och i det svenska offentliga samtalet så lyser frågan om gemenskap och ensamhet – och dess samhällskonsekvenser – helt med sin frånvaro i 73 punkters plattform och på 18 sidors regeringsförklaring.

Hänger denna frånvaro ihop med att de partier som nu enats om en regeringsplattform tillhör de som starkast – uttalat eller outtalat – omhuldat idén om statsindividualismen? Några företrädare för Liberalerna har visserligen lyft problemet, men uppenbarligen har inte frågan om ofrivillig ensamhet prioriterats i förhandlingarna om en ny regeringsplattform.

Men denna fråga – så starkt förknippad med människans väsen – förtjänar att lyftas! Nu är det därför viktigt att regeringen och dess stödpartier, som en början, gör tydligt att de bejakar de reformer med bäring på gemenskap som finns i den antagna budgeten, föreslagen av Kristdemokraterna och Moderaterna: resurser för fler trygghetsboenden för äldre, på gemenskapsvärdar i dessa boenden och andra gemenskapsfrämjande insatser för äldre samt en satsning för stärkt personalkontinuitet i äldreomsorgen så att relationer mellan omsorgsbehövande och personal värnas.

Därutöver innehöll budgeten ett samarbete med idrottsrörelsen för att ge fler äldre möjlighet att idrotta i gemenskap och ett särskilt stöd till organisationer som erbjuder ensamma äldre gemenskap. M/KD-budgeten stärker också civilsamhället brett med återinförd skattereduktion på gåvor till ideellt arbete.

Nu måste regeringen ge besked om att dessa reformer ligger fast och skyndsamt ta de initiativ som krävs för att de snabbt ska komma på plats: instruktioner till myndigheter, överenskommelser med Sveriges kommuner och samverkan med ideella sektorn.

Men mer behövs. Regeringen bör ta ett brett initiativ mot ensamhet, med ett samordnande ansvar under ett statsråd, och börja pröva politiska förslag ur ett gemenskapsperspektiv. Detta är centrala delar i Storbritanniens nyantagna strategi mot ensamhet.

Nu är det dags att göra det till en högt prioriterad uppgift att bryta den ofrivilliga ensamheten.

Jakob Forssmed, ekonomisk-politisk talesperson (KD)