Vad gör vi för Syriens kristna?

Jag tittade ut genom det dammiga fönstret i en förort i Aten. Jag satt och väntade på en flyktingfamilj som snart skulle komma till huset som ägdes av en person som jag fick kontakt med för ett par månader sedan. Nyheterna som strömmade in från krigets Syrien fick min mage att svullna upp av oro och förtvivlan.

Jag kände en verklig sorg, en sorg som fodrade klumpen jag hade i magen. När som helst skulle jag få träffa en familj som flytt från kriget och lämnat sina liv och öden åt politiker om hopp om att de kanske får stanna kvar i Europa.

Gårdsporten öppnade sig och in kom en familj med blickar som säger mer än tusen ord. Blickar som frågar ”varför?” Blickar som inte fördömer utan blickar som omfamnar ens själ och säger tack för att ni bryr er.

Men vem är det som verkligen bryr sig och fördömer den stackars familjens öde? Är det Sverige? Är det du eller jag? Är det någon som bryr sig om denna kristna familjs öde? De flesta säger att de bryr sig, men hur ser verkligheten ut i praktiken?

Sedan inbördeskrigets utbrott för ungefär tre år sedan har många människor fått sätta sina liv till. Oppositionen som kallar sig ”Den fria syriska armén” (FSA) har varit en nagel i ögat för den syriska regeringen, men något har hänt det senaste året. Flera utländska militanta grupper ur radikala muslimska grupperingar har anslutit sig till kriget på oppositionens sida och medfört en allt hårdare atmosfär i landet.

Till följd av detta har civilbefolkningen i landet blivit en måltavla som kan skändas och dödas.

Den största måltavlan för dessa terrorister är Syriens kristna minoritet, som har levt i dessa områden sedan kristendomens begynnelse.

Det är inte svårt att komma underfund med att Syrien är en kopia av Irakkriget där präster mördades, biskopar kidnappades och kyrkor förstördes. Två tredjedelar av Iraks kristna befolkning flydde ut ur landet och många dödades under kriget.

Med största sannolikhet kommer vi att se samma mönster bland Syriens kristna befolkning i dag. Syriska präster har mördats, kristna flickor har våldtagits, män har dödats, biskopar har kidnappats och kyrkor har förstörts.

Hur länge till ska vi vänta och hålla tyst innan någon säger ifrån? Har vi inte lärt oss något från Irakkriget?

I kölvattnet av Syriens inbördeskrig och den mediala uppmärksamheten som detta har fått har över 50 kyrkor bränts ner i Egypten. Kopterna som utgör ungefär tio procent av Egyptens befolkning får utstå en massiv diskriminering. Hur långt ska det behöva gå innan någon reagerar?

Solidaritet och mänskliga rättigheter är en dyrbar dygd som varje unik individ har rätt till. Men när ett land som Sverige, som starkt förespråkar mänskliga rättigheter håller tyst och inte fördömer våldet mot de kristna i Mellanöstern, har landet förlorat sin trovärdighet som den solidariska nation som den har lyckats målat upp sig som.

Att kristendomen håller på att utrotas i det område där den först skapades är otroligt sorgligt. Inte sorgligt i den bemärkelsen att kristendomen försvinner från Mellanöstern, utan att västvärlden tittar på medan det sker.

Under valet 2010, när Sverige fick ett nytt parti i riksdagen i form av Sverigedemokraterna, anordnade svensk media en kampanj som poängterade att ”Vi gillar olika”. Många svenskar stödde kampanjen mot den ökade rasismen i landet men i dag är inte ens häften av dessa människor med och fördömer den allt mer homogena utvecklingen i Mellanöstern. Vart försvann premissen med att gilla olika?

Jag stod öga mot öga med den kristna mannen som tittade mig rakt i ögonen och tog min hand. Jag tittade på honom och fällde en tår som rann längs min högra kind. Det var en droppe av salt och vatten som symboliserade mer än bara en tår.

Det var en tår för varje kristen som har dödats på grund av sin tro. En tår för att ingen fördömer eller upplyser. En tår för allt blod som har spillts och alla heliga byggnader som har förstörts. En tår för de människor som bor i diasporan och som ännu en gång får uppleva en etnisk rensning i sina hemländer.

Sverige, det land i världen som värdesätter livet och dess rättigheter som starkast, står och tittar på medan Mellanösterns kristna långsamt och successivt tynar bort. Hur länge ska vi behöva vänta innan regeringen fördömer mördandet av kristna män, kvinnor och barn? Ni kan åtminstone göra som de cirka 130 000 kristna i Sverige med rötter i Mellanöstern gör; Fälla en tår för Syriens kristna befolkning.

Avgin Aydin, religionsvetare och historiker.