Våga be bordsbön även inför andra

Artikeln i Dagen (den 3 oktober) om stjärnkocken Niklas Ekstedt och dennes fascination för bordsbön pekar hän mot något jag tror är värt att utforska djupare.

Dagen innan lyssnade jag på ett föredrag i Lund om sekulariseringens myter. Föreläsaren kom i det sammanhanget in just på ämnet bordsbön, och gjorde en i mitt tycke viktig poäng av att svenska kristna oftare borde våga be bordsbön offentligt. ”Den som skäms för mig och mina ord, honom skall Människosonen skämmas för” (Luk 9: 26). Det är väldigt sällan man alls ser någon be bordsbön i det offentliga. Men varför skulle normalläget utanför hemmet vara att inte be?

Jag landade i samma slutsats som föreläsaren för ett flertal år sedan, om än utifrån ett annat resonemang om dels riters betydelse för människans dagliga liv men framför allt under påverkan av en ortodox prästs tankar om bordsbönens evangeliserande betydelse i en avkristnad värld. Återkristnandet av Europa behöver inte bestå endast av kampanjer, församlingsplanteringar och storslagna projekt. Även något så simpelt som en bordsbön kan bidra.

Bön verkar. Men även om det betraktas endast som ett slags tecken så vittnar bönen för dem i ens omgivning. En bordsbön kräver inte mycket, och kan genomföras med ett minimum av engagemang, entusiasm eller ens innehåll. Det krävs inga dramatiska bordsböner á la en amerikansk familjefar. Jag känner flera vars offentliga bordsböner endast består av att under tystnad göra korstecknet.

Själv har jag minnen redan från låg- och mellanstadiet av hur bordsbön kan beröra människor. Mina – jag tror att jag i mina klasser i princip var ensam om det – böner för maten ledde (faktiskt!) till samtal med flera av mina klasskamrater om både Gud och bön, och vid ett tillfälle rördes en av mina fröknar till tårar av att det fortfarande fanns elever som bad för maten.

Bön funkar, och riter är betydelsefulla – inte minst i de fall där de har naturliga kontaktytor med människor vars liv annars lider brist på livets rituella dimensioner. Den ryska exilprästen Alexander Schmemann (1921-1983) kallade i sin skrift ”För världens liv” måltiden för den sekulära människans sista sakrament – något som tål att tänkas på, och något som man som kristen bör ta fasta på.

Vikten av att våga be bordsbön offentligt blir kanske än mer påtaglig när man betänker den förhöjda osäkerheten för kristna i det kommunistiska Kina, där just offentlig bordsbön numera kan räknas som olovlig religiös sammankomst. Inte för att friheten att be skulle vara hotad i Sverige. Men det är märkligt att inte utöva sådant som egentligen utgör en daglig komponent av det viktigaste i ens liv. I synnerhet när det inte finns något som hindrar en annat än – skam? Det är betydligt bekvämare att handskas med än en förtryckande diktatur och dess repressalier.

"Vi tackar dig Kristus vår Gud för att du tillfredsställt oss med ditt jordiska goda. Undandrag oss inte heller ditt himmelska rikes välsignelser. Såsom du kom till dina apostlar med frid, o Frälsare, kom även till oss och fräls oss."

Thomas Hermansson, masterstudent i teologi, Lund