Våga öppna dörren och släpp in mörkret

När vi stänger dörren för mörkret under Halloween befäster vi ett utanförskap. Våga möta monstret inom dig och prata om psykisk ohälsa utan att skuldbelägga varandra, skriver Johan Andin.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Halloween är över för i år. En trend som inom flera församlingar i min närhet tycks ha fått ett starkt fäste är olika ängla­arrangemang. Ett vackert sätt att möta mörker med ljus kan tyckas. Men kanske finns det större problem än vi först anar med att bemöta den mörka ytan av Halloween med en ljusare yta. I förlängningen riskerar det nämligen att leda till att vi befäster en diskurs där mörker och annorlundaskap blir något tabu.

Låt mig först klargöra att jag inte har något till övers för vare sig den kommersiella sidan av Halloween eller extremformerna av skrämsel. Men att alltför lättvindigt ersätta det med en annan fernissa, visserligen inte lika djupt kommersiellt rotad, gör att vi missar de djupare dragen. Monstren som besöker oss symboliserar nämligen det förskjutna, annorlunda och abnorma, delvis det som Levinas kallar ”den andre”. När vi stänger ute dem befäster vi deras utanförskap, vi lämnar kvar dem i mörkret och kylan. Om vi besvarar ropen från monstren med stängda dörrar och i stället byter ut dem mot änglar finns en risk att vi föder en kultur där vi i förlängningen stänger ute också andra former av mindre iögonfallande och monstruösa olikheter.

Läs även: Trots Halloween är ljuset segraren

 

Inom litteraturen finns otaliga exempel på det missförstådda missfostret – Grinchen, varulven Lupin och inte minst Mårran. Ingen av dem är egentligen ond utan snarare missförstådd och abnorm. De passar inte in utan blir förskjutna. De har utifrån omgivningens normer olika funktionsnedsättningar som i sin extrem blir klassade som monsterlika och därmed omänskligörs de. I vissa kulturer förekommer ett fenomen som kallas ”children of the river”, där barn med Downs syndrom inte ses som mänskliga utan som andar som ska lämnas tillbaka till floden. Jesus, han som av Jesaja tecknas i nästan groteska och frånstötande drag, valde i stället att söka upp de förskjutna, att möta människor med olika funktionsnedsättningar med inkludering i stället för att förstärka ett utanförskap. Han byggde sitt rike kring personer som i samhällets ögon tangerade det omänskliga.

Det finns också en annan sida av att vi, främst inom ungdomsarbetet, skapar trygga zoner där det monstruösa ersätts med det änglalika. Elisabeth Sandlund skriver om det som något positivt i Dagen den 2 november. Jag håller med henne om problematiken med det urartade Halloweenfirandet. Men är lösningen att vaddera varje vass kant eller skapa änglar av det monstruösa? Kan det inte finnas andra vägar att möta det abnorma? Teologen Pete Ward skriver i sin bok ”Growing up evangelically” kritiskt om hur evangelikalt ungdomsarbete präglats av att vara en skyddad verkstad. Vi riskerar att göra ungdomarna en björntjänst när vi skapar övertrygga platser i kyrkan. Från mitt församlingsarbete minns jag hur många av ungdomarna längtade efter att flytta delar av verksamheten till mer eftersatta bostadsområden och besvikelsen och frustrationen när de vuxna inte vågade det utan ville att deras änglar skulle vårdas i kyrkan. När jag och några vänner skapade ett kollektiv i ett av Örebros mest socioekonomiskt svaga bostadsområden uppmanades ungdomarna av sina föräldrar att inte parkera bilarna på vår parkering. Utan i stället att ställa bilen i det fina villaområdet någon kilometer bort. Ett sådant förhållningssätt till det annorlunda skapar rädsla, inte öppenhet.

Läs också: Amerikaner i Sverige: Därför gillar vi Halloween

 

Slutligen finns en tredje aspekt av det hela. Nämligen den att det monstruösa faktiskt inte är något radikalt annorlunda, utan något som bor inom oss alla. Johnny Cash sjunger om ”the beast in me”. Och även om det är långtifrån alla som bär på en utåtagerande best finns dragen av den hos oss alla. Jag har själv blivit smärtsamt påmind om det då jag efter en långvarig utmattningsdepression hamnade i ett tillstånd av sömnlöshet, där huvudet kändes som en centrifug på orkanstyrka. Trots åtta års högskolestudier, pastorsutbildning och en trygg frikyrkouppväxt gick inte skiljelinjen mellan det monstruösa och mänskliga mellan mig och ett monster. Den gick inom mig själv liksom den skär igenom alla människor.

Möter vi yta med yta riskerar vi att blunda för det här. Därför behöver vi utöver änglafester­ sammanhang där vi vågar möta monstret inom oss. Där vi kan prata om psykisk ohälsa och sprickorna i våra liv utan att skuldbelägga varandra. Där utanförskapets förtryckande strukturer synliggörs och bekämpas. Vi behöver glänta på dörren för att släppa in Mårran. Bjuda in främlingen och bryta bröd eller dela godis med ett skelett. Först då kan våra ögon öppnas och vi förstå vem det är vi sitter till bords med.

Johan Andin, teol kand och gymnasielärare

Läs mer: Folklivsforskare: Därför fick Halloween fäste i Sverige

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (61%)
  • Nej (32%)
  • Vet inte (7%)

90 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Nyheter
KYRKOMÖTET 2018
Nyheter