Vänsterns svar är inte religion

De senaste veckorna har det i Dagen påbörjats en intressant diskussion om frånvaron och behovet av existentiella svar från den politiska vänstern. Såväl Joel Halldorfs ursprungliga krönika (den 11 oktober) som Anna Ardin och Ingalill Dahlgren Nybergs debattreplik (den 18 oktober) har sina poänger och brister.

Den existentiella längtan efter samhörighet och gemensam identitet som identitetspolitik till både höger och vänster ger uttryck för är verklig, och den går inte att bara koka ner till en fråga om ekonomisk otrygghet. Den samhällsomvandling vi sett under de senaste decennierna med avindustrialisering, digitalisering och ökad migration har brutit ner gamla gemenskaper och identiteter utan att nya ännu har hunnit växa sig starka. Förmodligen har mänskligheten aldrig upplevt en tid som varit mer fragmentiserad.

En vänster värd namnet kan dock inte vända sig bort från de materiella svaren på människors behov. Svar på frågor som rör grundläggande behov som mat, kläder, bostad och välfärd, liksom synliggörandet och bekämpandet av ojämlika maktrelationer på arbetsmarknaden, i familjen och samhället i övrigt måste i grunden vara materiella. Annars är de inte vänsterns svar.

Men visst är det så att det saknas existentiella svar från vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Det är antagligen därför var och varannan socialdemokratisk valanalys ropat efter en ny socialdemokratisk berättelse, de existentiella svaren för vår tid. En tid då det är lättare att föreställa sig apokalypsen än en samhällsordning som är väsensskild från den existerande globala nyliberala rovkapitalismen. Att just denna till synes ofrånkomliga samhällsordning med piska och morot driver oss mot ett överhettat helvete lättar inte den existentiella ångest som många, inte minst till vänster, känner.

För många, även till vänster, kan religionen vara en tröst och ett sätt att hantera denna existentiella ångest. Man skulle till och med kunna säga att det var det Karl Marx menade med sitt ofta missförstådda citat om religionen som ett folkets opium, att den är något smärtstillande i en värld som upplevs som hopplös. Men vänsterns och socialdemokratins existentiella svar kan inte vara religionen eftersom dess uppgift inte bara kan handla om att hantera symptom eller förbereda sig för paradiset, oavsett om det är beläget i himmelen eller på jorden.

I stället måste svaren vara både existentiella och materiella. De måste både kunna ifrågasätta hur vi lever våra liv och ge oss omedelbara förutsättningar att leva i trygghet. Gemenskaperna vi lever i måste vara både stora och små. De stora gemenskaperna kan manifesteras genom den ömsesidiga tilliten till varandra som medborgare i en välfärdsstat. De små gemenskaperna kan exempelvis vara arbetsgemenskapen med kollegorna, bokcirkeln eller träningarna i fotbollsklubben. Båda sorternas gemenskap behövs och kan ge näring till vår strävan efter mening och samhällsförändring. De är inte ömsesidigt uteslutande, vänsterns gemenskap måste kunna vara både universell och partikulär. Ett problem med identitetspolitiken och de små gemenskaperna är dock att de i sitt inåtblickande riskerar att öka samhällets fragmentisering. Att den förlorat sin dominerande position i vänsterdebatten gör det möjligt att lyfta blicken utan att för den saks skull glömma de lärdomar identitetspolitiken gett.

Den tidigare socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt har berättat om hur han mötte en gammal och sjuk Tage Erlander som fortfarande brottades med tanken på vad som skulle komma efter det kapitalistiska samhället. Han som hade administrerat efterkrigstidens välfärdskapitalism var fortfarande socialist i ordets rätta bemärkelse och övertygad om att det gick att skapa ett socialistiskt samhälle som var både demokratiskt och värnade personlig frihet. Feldt var väl inte lika övertygad, men han konstaterade när han tittade tillbaka på mötet att "antikapitalismen gav vår framtidsdiskussion ett utopiskt drag – drömmen om det klasslösa och jämlika samhället – som höll Rörelsen samman."

Någonstans där finns vänstern och socialdemokratins existentiella svar, i tron på att en annan samhällsordning är möjlig och eftersträvansvärd.

Fredrik Jansson, författare till "Gemenskap och skötsamhet: en essä om socialdemokratins väsen"