Var finns Gud i cancersmärtan?

Nyligen mötte jag en grupp studenter och talade över ämnet "Var finns Gud när cancerpatienten kvider?"

Som smärtläkare och kristen faller det sig naturligt för mig att reflektera över den här typen av frågor. Hur en god och allsmäktig Gud kan tillåta så mycket ont i världen kvarstår som ett stort troshinder för många människor.

I den här typen av frågor anser jag det viktigt att kristna undviker både dogmatismens tighta tvångströja och den otyglade ”vi-vet-ingenting-ismens” planlösa irrande.

Somliga blir så ivriga i att ”försvara Gud” att de glömmer bort ödmjukheten, frågetecknen och kampen.

Andra blir så förvirrade och ängsliga över frågans komplexitet att de till slut inte förmår säga någonting mer än att ”det är svårt”.

Någonstans mellan dessa två extremer måste den mogne kristne navigera.

Låt mig föreslå tre viktiga kristna "pusselbitar" i denna fråga.

Ingen pusselbit är i sig ett tillräckligt svar och det finns många andra aspekter som skulle förtjänas att nämnas, men för mig är följande tre områden centrala.

För det första: Att människan är Guds avbild, det vill säga att hon är Guds representant och förlängda arm på jorden, är en central kristen övertygelse. Denna tanke implicerar att skapelsen har fått ett visst mått av oberoende från sin skapare. Människan har ett ansvar, och Gud har delegerat mycket till oss.

Allt lidande på jorden orsakas förstås inte av människan, men en stor del gör det, även indirekt. Tänk exempelvis om alla resurser som genom åren satsats på att ta fram och använda nya vapen i stället hade nyttjats för att främja global folkhälsa och medicinsk forskning?

Hur hade vår förmåga att behandla smärta utvecklats om en bråkdel av de resurser vi satsar på att rusta oss för att slå ihjäl varandra istället hade gått till vård och smärtforskning?

Den andra pusselbiten balanserar den första genom att påminna oss om att Gud inte är långt ifrån någon enda en av oss. Gud är inte avlägsen. Gud är nära, Gud är allestädes närvarande. Skapelsens relativa oberoende betyder inte att Gud lämnat den åt sitt öde. Tvärtom tror vi på en Gud som klivit in i lidandet genom att få en kropp. Gud har kommit nära, han har upplevt och delat vårt mörker. Detta är inte en "förklaring", men det ger i vart fall en annan valör åt lidandet. Gud är med oss i detta, och han har i Jesus Kristus tagit ansvar för sin skapelse.

Den tredje pusselbiten handlar om att kristen tro strukturerar tillvaron narrativt. Enklare och mindre akademiskt uttryckt: vi befinner oss mitt en story.

Kristen tro handlar inte bara om att Gud är nära oss i nuet, utan det finns en övergripande berättelse, en gigantisk rörelse genom tiden som våra små liv får vara en del av. Det finns en början, ett nu, och ett slut som vi är på väg emot. Det här synsättet är ”djupare” än man i förstone kan ana, både filosofiskt och existentiellt. Tillvaron är inte ett statiskt stampande, det är en resa mot ett mål, och på något märkligt sätt tror vi att Gud styr skutan mitt i stormen, kryssande mellan rev och skär. Mitt i livets svårigheter kan vi bevara en känsla av sammanhang, ett hopp och en inriktning.

Det är den kristna församlingens ansvar att bevara, gestalta och föra vidare denna berättelse. När vi möter människor som inte kan tro därför att världens lidande överväldigar dem, är det vår uppgift att respektfullt möta dem, bekräfta deras frågor, och visa på det perspektivskifte som kan få dem att se saken ur kristen synvinkel.

Men för att detta ska vara möjligt och mer än bara ord, så måste det finnas kristna gemenskaper som orkar leva i spänningen mellan ”redan nu” och ”inte än”. Gemenskaper som frimodigt i nuet vågar be om försmaker av det som ska komma en dag då Gud gör allting nytt, men som samtidigt har tro nog att tålmodigt vänta och hoppas på det vi ännu inte kan se.

Församlingar som förmår härbärgera, absorbera och buffra det lidande som hör livet till. Sådana församlingar har framtiden för sig. Även i det sekulariserade Sverige.

Emmanuel Bäckryd, smärtläkare vid Linköpings universitetssjukhus och församlingsledare i Ryttargårdskyrkan, Linköping