Var mission i Latinamerika fel?

Var vårt missionsarbete i Latinamerika förgäves och har vi ägnat våra liv åt något som Gud inte sanktionerat, undrar missionären Nils-Olov Nilsson, utifrån relationerna mellan pingströrelsen och Katolska kyrkan?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Klockan har precis passerat tvåslaget på natten. Jag har vaknat och kan inte somna om. Fortfarande ekar inom mig orden från Dagenartikeln som handlade om pingstpastorn som blev katolik. Märklig och samtidigt förvirrande. Hur kunde det ske? Och hur kunde pastor Sten-Gunnar Hedin tala om ”släktskap” med den katolska kyrkan? Motiveringen känns allt annat än övertygande.

Samtidigt som jag vaknar väcker Herren mig med tre ord som borrar sig fast i mitt medvetande: ”Förvirrad, förtvivlad, förgäves.” Och det är precis som jag känner det just nu.

Jag vill påstå att jag känner pingströrelsens missionshistoria i Sydamerika ganska väl. Många gånger har jag suttit vid pionjärernas bord och lyssnat till deras berättelser om kamp och nöd i ansträngningen att nå ut till folket med evangelium om Jesus, Ett enkelt budskap om tro allena, nåd allena, Skriften allena, och Kristus allena. Inte mer än så. Okonstlat, direkt och förvandlande.

Man har berättat för mig om förföljelser, upplopp och förtal i den Katolska kyrkans namn. Men det är inte endast hörsägner. Jag har själv läst om och hört katolska teologer som konverterat till protestantismen och som i skydd av mörkret, flytt till okänd ort. Ingen, så långt jag vet, har ens närmat sig uttryck som det Hedin för fram. Tvärtom, har man ägnat bönenätter och långa fastor för att vinna det andliga krig som utspelar sig på religionens marknad.

Och så har RKK:s historia förflutit under sekler. Så min fråga är Sten Gunnar Hedin: vad känner du släktskap med? Ett teologiskt system som varit fullt av korruption, manipulation och halvsanningar. Eller syftar släktskapet på de sökande katolikerna som är som får utan herde, ensamma i sin eviga vandring genom sin religiösa öken. Människor är i sanning förvirrade.

Katolicismen har blod på sina mässkläder. I kyrkans namn har man bestulit Sydamerika på deras skatter och använt dem för att smycka sina katedraler. Man har drivit oliktänkande upp i bergen fört att där lämnas åt svält och död. Man har inrättat domstolar och dömt människor till tortyr, fängelse och avrättningar. Under medeltiden ägnade man sig åt avlatshandeln för att få in pengar till att bygga St Peterskyrkan i Rom. Löftet var en gräddfil genom skärselden. Och i modern tid kämpar den katolska kyrkan för att värja sig mot anklagelser om pedofili.

Visst har man gjort försök att närma sig den lutherska kyrkan och de vilseförda protestanterna. Ibland har man gjort sken av att man nu delar samma uppfattning om rättfärdiggörelsen genom tron. Men det är bara ett sätt att påverka de osäkra lutheranerna. Någon förändring av deras frälsningslära har inte ägt rum. Den är huggen i sten.

Personligen är jag förtvivlad. En fråga höjs inom mig: Varför har vi inom Pingst under mer än ett decennium ägnat oss åt en meningslös dialog som inte lett till någonting. Jo, förresten, den har bidragit till att så förvirring och falska förhoppningar om ett framtida släktband mellan det som är fullständigt omöjligt.

Var allt missionsarbete i Latinamerika förgäves? Har vi ägnat våra liv åt något som Gud inte sanktionerat? Ni pingstledare måste nu tala ut med folket om vad ni vill. Ni som gick på pastorsakademin för att fördjupa er i den pentekostala teologin, vad säger ni? Pingstteologer varför är ni tysta och låter folket svänga mellan förvirring och förtvivlan? Var allt missionsarbete förgäves? Var snälla och svara på den frågan.

Nils-Olov Nilsson, teologie doktor, missionär

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.