Vår tids största moraliska svek att vi hjälper för få

Svensken i gemen är mån om att inte framstå som främlingsfientlig och vill absolut inte bli kallad rasist. Bra så. Men när man hör påpekandet att vi i Sverige inte kan ta emot alla, då ska man öppna sina öron (om travesteringen av Reinfeldt tillåts).

För vem behöver det påpekas, att vårt land inte kan ta emot 50 miljoner människor? Vem går runt och föreställer sig själv, och inbillar andra, att en sådan ”risk” skulle existera?

Men det är just dylikt prat, rakt ut i vädret, som ofta får utgöra avstamp så att det på något sätt ska kunna hävdas att vårt land ska begränsa invandring, att vårt land nu måste sätta stopp.

Hör på tonläget när detta helt verklighetsfrämmande och galna uttalande görs, om att "vi i Sverige inte kan ta emot alla". Den som inte känner, eller åtminstone anar, att personen som upplyser om självklarheter egentligen tar sats för att få protestera mot flyktinginvandringen är, menar jag, tondöv.

Pratet om att man vill stoppa invandring för att man vill hjälpa ”så många som möjligt” är nonsens. Det handlar om att svepa nationalismens kappa runt sig och se till så att talet om medmänsklighet och solidaritet inte blir mer än tomma fraser. Ingenting mer!

Att tala om människor i kollektiv, att orda om människor som Nescio Nomen – namnlösa, helt anonyma och utan identitet – är föga känslomässigt påfrestande. Det är när främlingen, den livrädde och fördrivne, klappar på vår egen port och ser oss in i ögonen som vår moral prövas, om vi då säger: "Ge dig iväg, jag vill hjälpa så många som möjligt."

Sätt ett utsvultet och föräldralöst barn, hålögt och förskräckt, mitt på golvet i vardagsrummet och lyssna på frågan: Vill du hjälpa detta barn eller vill du hjälpa så många som möjligt? Vem kan hitta en mer huvudlös motsättning eller frågeställning?

Det är vår tids största moraliska svek att vi hjälper för få. Och det duger på inga vis i världen att sudda ut individen genom att orda om flertal eller att fixera sig vid kostnader.

Kanske borde de enkla bibliska berättelserna börja återupprepas? Kanske stycket om ”Den barmhärtige samariten” som sa: Kostar det mer betalar jag det nästa gång.

Vart tog respekten för människovärdet vägen? Duger det enbart att i vissa kretar och sammanhang tala om detta, när miljön är kliniker där barn föds, när det handlar om oföddas rätt till liv?

Nu skriver jag om födda barn som klappar på våra portar, som sitter mitt ibland oss i våra vardagsrum.

Jo, jag känner mycket väl till debatten i abortfrågan. Det vore mig fjärran att inte se den problematik som respekten för människovärdet hamnar i, när vi talar om det ofödda barnet. Men var finns samma respekt när vi möter syrier som varit på flykt i flera år för att rädda sina liv, när vi läser om irakier som svälter ihjäl, våldtas eller får sina halsar avskurna av terrorister...?

Vi får inte gömma oss bakom vad vi inte kan för att slippa uträtta det vi kan.

Sikta inte på att hjälpa alla, men om vi kan hjälpa någon så blir det mening med hela vårt liv.