Debatt

Varför fördömer Diakonia inte Hamas?

Hamas dödar homosexuella, kristna och judar. Det skriver Sten-Gunnar Hedin som vill att Diakonia tar tydligt avstånd från Hamas.

Omvärlden är dessbättre inte tyst om konflikten mellan Israel och den palestinska terroristorganisationen Hamas. Bo Forsberg och Naim Ateek kan genom israelisk press läsa kritiska röster till våld och ockupation. Genom israeliska tidningar uppdaterar judiska opinionsbildare som Gideon Levy och Dror Feiler läsare världen över. Feiler är i dag en av svensk press mest publicerade judiska representanter.

Bo Forsbergs Diakonia har en problematisk inställning till den palestinska folkvalda organisationen Hamas, politiker som knappast kan sägas basera sin maktbas på annat än religiös och etnisk identitet. Rapporter om att Hamas skickar dödspatruller till dem som antas vara homosexuella bemöts med en axelryckning. Människor som har en annan tro än den muslimska förföljs och mördas.

Att inte Diakonia tar tydligt avstånd från denna politiska rörelse är inget annat än politiskt hyckleri. Kristna araber mördas av Hamas utan att Forsberg utrycker någonting! Men Hamas misstänks tillhöra den politiska vänstern, då kan tydligen mycket förlåtas. Hamas står inte för mångfald.

Det är inte bara i Israels självständighetsförklaring som pluralism och respekt för mångfald understryks. Att skillnaden är stor mellan Israel och grannländerna kan var och en i dag konstatera som tar sig tid att jämföra både de formulerade avsikterna och hur det ser ut i det verkliga livet. Jämför inte minst med Hamas själv och dess största supportrar Iran och varför inte med Muslimska brödraskapet motto: ”Allah är vårt mål; profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; jihad är vår väg; och döden för Allahs ära är vår högsta strävan.”

Hamas är alltigenom religiöst, självfallet vet prästen Ateek och Forsberg det. Visst kan denna palestinska rörelse bära ett delat ansvar för situationen med den israeliska regeringen? Så här beskriver Sveriges Radios Titti Nylander Hamas redan i våras: ”Organisationens kortsiktiga mål är ett israeliskt tillbakadragande från de ockuperade områdena på Västbanken och i Gaza men på längre sikt är Hamas mål en islamsk stat också i det egentliga Israel. Hamas erkänner inte Israels rätt att existera och dess militära gren har utfört en lång rad attacker mot israeliska mål, både militära och civila.”

Hamas är palestiniernas värste fiende!

Forsberg och Ateek skriver: ”Israels regering tror att de kan vrida tillbaka historiens gång ...” Ja, jag erkänner att det vore önskvärt! Tänk om det nybildade Israel första politiska beslut hade tagits emot av dess grannar: ”Vi sträcker ut handen i fred och grannsämja till alla grannländerna och deras folk, och vädjar om samarbete och samförstånd med det fria judiska folket i sitt land.”

Konflikten mellan staten Israel och den palestinska terrororganisationen Hamas skördar dagligen civila offer. Kollektiv bestraffning från Israel och militärt övervåld måste fördömas och upphöra, en uppfattning som jag vet delas av stor del av israelisk opinion och judiska opinionsbildare. Men var hittar vi fördömande mot palestinsk politik? Vad säger Forsberg/Ateek om alla övergrepp som i dag sker mot kristna i Gaza, Syrien, Irak, Nigeria och den terror mot judar som jihadister är stolta över?

Det går mig emot att tro att Forsberg och Ateek blivit politiskt korrumperade, men jag undrar varför de inte inser att det finns flera parter i denna komplexa konflikt? En kommande fred utgår från viljan till samexistens, sida vid sida. Legitima krav måste kunna ställas på staten Israel och likaså på kringliggande arabnationer. Skarpa formuleringar som fördömer Hamas religiösa terrorkrig mot alla oliktänkande bör naturligtvis vara alldeles självklara. Men alltför ofta läggs en orimlig skuldbörda på staten Israel och det är inte en väg som leder till en ljusning i konflikten. Snarare cementerar det sedan länge fastslagna positioner.

Ingen annan utgångspunkt än delat ansvar och ömsesidig dialog kommer leda till fred och samexistens. Om inte vi, som är långt från stridens epicentrum, klarar av att föra nyanserade försonande samtal, hur kan vi då hoppas att de som dagligen lever ett liv i ständig rädsla, ångest och våldsamheter ska klara det?

Sten-Gunnar Hedin
Fler artiklar för dig