Men jag saknar samvaron vid matbordet med prat om livet i Iran och i Sverige, om böcker han och jag läste och om islam och kristen tro. Jag lärde mig mycket och fick hjälpa till med svenska språket. Jag saknar också hjälpen med disk, städning och trädgård.
Bekanta till mig har liknande erfarenheter. Varför ville (vågade?) så få öppna sina hem? Kanske det fortfarande finns en chans att göra det?
Ingegerd Stenbäck, Skene