Världens mest generösa budskap

Tio aktade pingstpastorer skrev nyligen (Dagen 2/4) en debattartikel om att vara g­enerös och samtidigt tydlig. Jag kanske missförstår något, men min undran är: Varför sätta motsatsförhållande mellan en generös välkomnande hållning och en tydlighet i budskapet, när budskapet "handlar om Guds vilja att upprätta och förnya varje människa genom den helige Andes kraft"?

Är inte det budskapet det mest generösa som finns?

Det känns som att debatt­artikeln förutsätter att kyrkans tydlighet per automatik måste innebära exklusivitet och en utestängande hållning. Men budskapet om Guds förvandlande kraft för varje skapad mänsklig varelse, liten som stor, kan väl aldrig bli annat än generöst och välkomnande? Jag tror att vi som kristna ofta har svårt att acceptera denna oerhörda kärlek, att Gud verkligen älskar alla.

Mellan raderna i debattartikeln från de tio pingstpastorerna läser jag (trots att de inget säger i frågan) att de vill vara tydliga med att vissa samlevnads­former eller livsstilar inte är Gud välbehagliga. Men om budskapet handlar om Guds vilja att upprätta och förnya varje människa i Andens kraft så borde vi, tycker jag, säga: Vi vill vara generösa och välkomnande mot alla männi­skor och är därför tydliga med vårt budskap. Orkar vi med Jesu radikala kärlekshållning även mot människor som inte väljer som oss i varje situation eller "stänger vi himmelrikets dörr för människor" genom att sätta upp regler som blir bördor – bördor som varken vi själva eller någon annan orkar bära?

Vad är det för tydlighet som de tio pingstpastorerna förespråkar: Syndernas förlåtelse för alla människor som söker Kristus eller tydliga gränser för tillgången till denna förlåtelse? Upprättelse och nåd från Gud för alla människor som längtar efter det, eller tydligare kriterier för vem som faktiskt kan bli upprättad?

Nyligen mötte jag en ton­åring som besökte vår kyrka för första gången. ”Får jag vara här, är jag välkommen, jag som är homosexuell?” Så kan den fråge­ställning som ganska snabbt kom upp sammanfattas. Då tänker jag att vi inte har varit tillräckligt tydliga med evangelium om Guds kärlek och nåd till varje människa. När 13-åringar känner behov av att fråga om de får plats hos oss så har vi brustit. Mitt svar på frågan kanske ni förstår: ”Självklart får du vara med oss i vår gemenskap, en gemenskap av människor som längtar efter Guds nåd och kärlek.”

Det är möjligt att jag missförstod intentionen i debattartikeln, att jag tolkar den fel. Men mitt bidrag in ett fortsatt samtal blir att en generös välkomnande hållning rimmar betydligt bättre med en tydlighet om Guds villkorslösa kärlek än med ett budskap som innefattar en utestängande hållning.

André Jakobsson, pastor i Sävaråkyrkan (Equmeniakyrkan/Pingst).