Vem kan ta ton i psalmer med osångbara tonarter?

Att höra ”Sommarpsalm” framföras av en pipande och ylande massa gjorde ingen levande människa glad.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

I februari i år berättade SVT Jönköping att allt färre går på begravningar. Folk tar sig inte tid att ta farväl, framför allt inte om begravningen sker en vardag då många anser sig ha mer angelägna sysslor. Iväg med den döda men blanda inte in mig liksom!

Redan 2011 kunde TT berätta att Svenska kyrkan i Göteborg, i ett försök att locka folk till avsked, beslutade sig för att införa begravningar på lördagar. Detta har nu blivit mer regel än undantag.

En lördag i april var jag på en begravning. Jag tror inte den människa finns som ”lär” sig att stå ut på en sådan. Inte ens prästerna, som förvisso tvingas hålla i många sådana förrättningar. Sorg är sorg och måste få levas ut.

I strålande solsken, på den sörmländska landsbygden, var jag en av många som tog farväl av en kvinna med en fantastisk livsgärning bakom sig. Hon var gammal när hon gick bort men vad spelar det för roll, sorgen är så otroligt närvarande i all sin bedrövlighet och samtidig skönhet!

Jag är inte en person som går i kyrkan frekvent. Jag finner dock gärna en stunds ro i ett kyrkorum när jag anser mig behöva det. Det kan vara i Sverige eller någon annanstans på vår jord, i Svenska kyrkan eller i något annat samfund.

Att meditera en stund i ett kyrkorum är en fantastisk själavård och jag känner mig ofta enormt stärkt när jag går ut i vardagen igen.

Vad jag dock aldrig någonsin kommer att begripa är varför arrangemangen till våra psalmer är lagda i en tonhöjd som ingen, bortsett från kastratsångare, förste tenorer eller koloratursopraner, klarar av?

Vid begravningen jag deltog vid var det tänkt att församlingen skulle sjunga Waldemar Åhléns ohyggligt vackra ”Sommarpsalm”, kanske den vackraste av alla psalmer.

Jag, sång- och musikutbildad, satte min ära i att göra mitt bästa men gick praktbet! Jag fixade inte det höga tonläget och sänkte jag mig en oktav så nådde jag inte ned på de djupaste partierna.

För övriga i församlingen var det lika illa.

Att höra ”Sommarpsalm” framföras av en pipande och ylande massa gjorde ingen levande människa glad. Troligen roterades det ute i gravarna på kyrkogården också!

Övriga psalmer vid begravningen var ”Blott en dag” och ”Bred dina vida vingar”, också de lagda i ett tonläge som omöjliggjorde sång av vackrare modell.

Här har Svenska kyrkan ett gigantiskt arbete att göra!

Ta ett snitt av befolkningen, både körsångare och amatörer, kolla deras röstlägen och se till att merparten av psalmboken går att sjunga för de allra flesta! Hur svårt kan det vara?

Till Ulla, som jag och många andra tog farväl av den där soliga lördagen, vill jag bara säga: Förlåt att jag inte kunde sjunga ut, det var inte mitt fel! Jag lovar att sjunga bättre när vi ses igen för då bestämmer du och jag tonhöjden och då fixar vi det galant tillsammans!

Jens Fagerlund, Stockholm

Läs mer om lovsång

Alla tidigare artiklar

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Ann-Christine Karlsten från Frälsningsarmén i Visby berättar om verksamheten i Krukmakarens hur för statsministerparet Stefan och Ulla Löfven.
Foto: Samuel Björk
Foto: Samuel Björk