Debatt

Vem tar ansvar för de döda?

Alla har rätt att få en plats i jorden efter livets slut men den politiska kompromissen efter statens skilsmässa från kyrkan behöver ses över – inte minst för att trygga religionsfriheten, skriver debattörerna.

Överallt i vårt land, utom i Stockholms och Tranås kommuner, är det Svenska kyrkans församlingar som är huvudmän för samhällets begravningsverksamhet. Med begravningsverksamhet menar vi här inte begravningsgudstjänster och andra ceremonier vid livets slut, utan alla folkbokfördas lagstadgade rätt att få en plats i jorden, om så önskas efter kremation, på en begravningsplats som sköts så väl att döden, de avlidna och sorgen hålls i helgd.

Den roll som Svenska kyrkans församlingar har vilar på historisk grund men bekräftades genom lagstiftning så sent som i samband med de år 2000 förändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. Det skedde genom en politisk kompromiss vars legitimitet utvecklingen därefter kan ha underminerat. Det är enligt vår mening angeläget att diskutera den saken.

Sverige har sedan 1930 varit ett invandringsland. Det har medfört en förändring från att vara ett enhetssamhälle till att bli ett först flerkristet och därefter mångreligiöst land. Bland annat kopplat till invandring, men även av andra skäl minskar andelen i befolkningen som är medlemmar i Svenska kyrkan. År 2024 väntas färre än hälften av invånarna vara medlemmar. Många väljer helt bort att tillhöra en kyrka eller trossamfund och en bättre beskrivning av samhället är att det är mångkulturellt.

Det ger anledning till eftertanke hos alla som intresserar sig för frågan om samhället ska byggas inkluderande eller exkluderande. Principen om religionsfrihet har under större delen av 1900-talet varit i fokus när huvudmannaskapet över begravningsverksamheten utretts och diskuterats. Med en efter år 2000 accelererande mångkulturell prägel på samhället skulle religionsfriheten i begravningsväsendet kunna uppfattas som kraftigt även­tyrad. Dagens ordning kan ifrågasättas såväl av principiella skäl som på grund av att samhällets ordning för att trygga religionsfriheten (tillsyn genom länsstyrelser och begravningsombud) haltar betänkligt. Dessutom är uppgiften att informera samtliga medborgare på ett neutralt och korrekt sätt om samhällsfunktionen begravning uppenbarligen en uppgift som Svenska kyrkans församlingar inte alltid klarar av.

Både inför och efter det som ibland kallas kyrkans skilsmässa från staten har samtalet inom Svenska kyrkan varit livaktigt om vad som bör vara och prägla hennes identitet. Aldrig framförs argumentet att kyrkan bör präglas av att vara en myndighet, det är ett synsätt som begravts sedan länge. Däremot kan huvudmannaskapet vara förenligt med synsättet att kyrkan i olika avseenden ska vara tjänande. Men inom kyrkan samsas olika sätt att se på hennes uppgift och med flera andra perspektiv, som att kyrkan ska vara missionerande eller ett sakrament, blir myndighetsuppgiften främmande. Om man betänker att samhällsfunktionen begravning ska erbjudas alla lika oberoende av konfession eller frånvaro av tro, då blir flera uppfattningar om kyrkans roll direkt oförenliga med myndighetsuppgiften att vara begravningshuvudman.

Det finns tre modeller att fundera över:

Dagens ordning. För att ett fortsatt kyrkligt huvudmannaskap över begravningsverksamheten (utom i Stockholm och Tranås) ska kunna möta dagens utmaningar krävs det enligt vår bedömning att rågången mellan församlingsverksamhet och samhällsfunktion blir öppnare och tydligare än vad som ofta är fallet. Samhället behöver kraftigt förbättra sitt stöd till länsstyrelser och begravningsombud som ska säkerställa funktion och religionsfrihet i systemet.

Ett renodlat kommunalt huvudmannaskap. I ett mångkulturellt samhälle kan det framstå som naturligt att samhällsfunktionen begravning går samma väg som skola, folkbokföring och annat som tidigare åvilat statskyrkan som institution. Få skulle antagligen motsätta sig ett kommunalt huvudmannaskap av principiella skäl, däremot finns en farhåga att kvaliteten i verksamheten skulle kunna riskeras med en finansiering över kommunalskatten.

Den så kallade Myrdalska kompromissen. Den har egentligen inte diskuterats sedan 1972 då Alva Myrdal, ordförande i 1968 års beredning om stat och kyrka, lanserade den. Vi anser dock att den kan förtjäna att lyftas fram i ljuset. Innebörden är att huvudmannaskapet över begravningsverksamheten i botten är kommunalt, men på orter där det ännu uppfattas som tidsenligt kan kommunen lägga utförarskapet på Svenska kyrkans församlingar.

Det finns alltså både starka och goda skäl, och det är detta som är vår poäng, för såväl samhälle som kyrka att fundera över om dagens ordning för begravningsväsendet är den riktiga. Och om den är det, hur ska dess neutrala utövande och tillgänglighet för alla säkerställas?

Jan-Olof Aggedal, Bo Silfverberg, författare till boken "Begravningsverksamheten och Svenska kyrkan. Ett samhällsansvar i tiden" (Verbum 2018)

Fler artiklar för dig