Vi behöver kraftfulla samfund

Samfundens tid är inte förbi, som Øyvind Tholvsen hävdade i Dagen 13 februari. Tvärtom behövs modiga samfund mer än någonsin. Det skriver Stefan Hill.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

En gång skulle den dåvarande missionsföreståndaren berätta vilken fantastisk organisation EFS är. Han berättade hur man i en mindre svensk stad hade en EFS-förening där några av medlemmarna ville köpa en gammal herrgård för att den skulle kunna fungera som sommargård. Styrelsen ansåg att det skulle bli för dyrt så förslaget avslogs. De som önskade köpa sommargården lät sig inte hindras av detta. I stället bildade man en ideell förening som samlade in pengar, köpte gården och renoverade den. När det var klart återkom man till EFS-föreningen och erbjöd sig att överlämna herrgården som en gåva till EFS.

Konceptet att strunta i formella beslutshierarkier, lyssna till Guds röst och handla därefter fungerade bra när man skulle starta verksamhet i en sommargård. Men hur skulle det kunna fungera när man inte längre har råd eller behov av en sommargård? Om en handlingsförlamad styrelse inte förmår sig att avveckla en sommargård som man varken har råd att underhålla eller intresse av att använda? Det går knappast att tänka sig att man då bildar en förening som säljer sommargården och så kommer till ägaren och säger: ”Nu har vi sålt er sommargård. Vill ni ha pengarna?”

I tider av nedgång och motgång måste man anpassa sig efter de nya förutsättningarna. I näringslivet säger man att man fokuserar på kärnverksamheten och avyttrar perifer verksamhet. Det är inte roligt: En liten församling med en stor kyrkolokal behöver byta till en mindre, en församling som inte har behov av en sommargård måste avyttra den, och så vidare.

Svåra och smärtsamma beslut måste fattas. Speciellt svårt är det när det finns människor som har glädje och nytta av det som avvecklas. Frestelsen blir då stor att inte lyssna på Guds röst utan att passa i frågan: ”Vi väntar med nödvändiga anpassningar!” Och så låter man kyrkan förfalla.

En lösning är att strunta i det gamla. Vi lämnar gamla församlingar åt sitt öde och startar nya. I stället för att bejaka att kyrkan är en organisation med möjligheter att fatta beslut och förändra sig själv så startar vi nya församlingar. De gamla lämnar vi att självdö.

Detta liknar nomadernas livsfilosofi: När djuren betat det gräs som finns på en plats så drar man vidare till en annan plats där förutsättningarna är bättre. Det kan naturligtvis fungera bra även i kyrkliga sammanhang. När problemen blir för stora så röstar man med fötterna. Man slutar och startar på något nytt och bättre.

Men inte heller detta är smärtfritt. Människor som engagerade sig i en verksamhet men inte längre orkar driva den vidare blir lika ledsna när den verksamhet de älskar lämnas att självdö. De som gett tid och sina pengar till en församling tvingas se hur verksamheten förtvinar och byggnaderna förfaller.

När jag läste ekonomi fick jag lära mig att det alltid är en dålig affär att gå i konkurs. En ordnad avveckling är alltid att föredra. Detta gäller även för kyrklig verksamhet. Vi måste ta de tunga beslut som krävs för att anpassa oss till nya förutsättningar. Svåra beslut kan inte alltid bli populära men kan trots det vara det rätta. Även om medlemmar väljer att sluta i protest mot att man avvecklar saker som de vill ha kvar så är det bättre med en ordnad avveckling än att lämna saker att självdö.

Jesus nämner hur Gud hanterar problem med det som är dött: ”Jag är den äkta vinstocken, och min far är trädgårdsmästaren. Han skär bort varje gren som inte ger någon frukt. Och han beskär de grenar som ger frukt, så att de kan ge ännu rikare skörd.” (Joh 15:1-2)

Han hade kunnat säga något annat: ”Om ett träd inte bär frukt så planterar den gode trädgårdsmästaren ett nytt och struntar i det gamla”, eller något liknande.

Det vi behöver i dag är kraftfulla samfund. Samfund som kan ta svåra beslut. Rensa bort det som är dött så att det som är friskt kan få luft och näring att växa och bära frukt. Varje gång jag beskär mitt äppelträd så skär det i hjärtat på mig. Jag vill verkligen inte ta bort grenar från mitt vackra träd. Jag vill inte att det ska bli mindre utan större. Trots det så beskär jag, som en god trädgårdsmästare, mitt äppelträd, och se: Det bär rik frukt! På samma sätt kan den kristna kyrkan växa och må bra om man beskär den och tuktar den. I dag har kyrkan massor av möjligheter och stora utmaningar. För att kunna ta tag i detta måste man ha en fungerande organisation som kan prioritera bort saker, avveckla det som inte behövs, inte fungerar eller bara har blivit över när utvecklingen gått vidare.

Stefan Hill, civilingenjör, medlem i EFK-församling.

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Nyheter
Foto: Josefin Lilja
Premium
Foto: Natanael Johansson
TORPKONFERENSEN
Premium