Vi behöver värna vår psalmskatt

"Också en psalm kan vara lovsång", skriver Birger Jacobsson (Dagen 18 augusti). Jag skulle vilja säga: Psalm ÄR Lovsång!

Jag blir bestört och känner sorg i hjärtat när jag läser (och har hört av andra) att psalmsången mer eller mindre tystnat i frikyrkan. Och orgeln har man kastat ut!

Det finns många sätt att ta död på det som lever. Ett gudstjänstliv utan psalmsång kan jag inte ens föreställa mig. Jag lämnade pingstkyrkan för många år sedan och har hittat mitt andliga hem i Svenska kyrkan. Där firar vi högmässa varje söndag med härligt orgelbrus till ingångspsalmen. Orgeln är en inlemmad del under hela mässan, leder prästen och bär vår gemensamma psalmsång för att sedan låta oss stillna till eftertanke under postludiet.

Jag lider med alla er som sitter i bänkarna och tvingas höra de så kallade lovsångerna som upprepar en och samma mening om och om igen, där gruppen som sjunger lyfter sina armar och ser hänförda ut medan gudstjänstbesökarna hamnar utanför.

Bibeln talar ofta om lovsång och avser psalmerna i Psaltaren. Där finns texter för livets alla skiften och behov, där finns djupet och allvaret, glädjen och hänförelsen. Den psalmboken var Jesus en del av, där fann han både tröst och styrka. Ur den skatten har våra sånger och psalmer vuxit fram.

Hur blev det möjligt att byta bort denna skatt? Varför har inte fler engagerat sig och krävt psalmen tillbaka? Ungdomarna, som man alltid hänvisar till, dör inte av att få sjunga psalmer.

Lyssna bara till de här slutraderna i psalm 86 (Den svenska psalmboken): ”Vi från klarhet går mot klarhet, tills vi famnas av ditt ljus i förkrossad gråt, i salig lovsång inför dig, o Gud”.

Kristina Lundgren,

Halmstad