Vi förebedjare bryr oss även efter bön

Jag tjänar som förebedjare i den församling jag tillhör och tycker det är fint att du uppskattar förebedjarnas bemötande i gudstjänsten när du bett om förbön. Jag kan också förstå det du skriver om att du känner att du har utlämnat dig själv till förebedjarna när du fått förbön och att du skulle önska att de följde upp förbönen efteråt för att känna dig ännu mer sedd, och uppleva deras omsorg ännu mer. När vi människor mår dåligt så är det viktigt att vi får möta någon som förstår och vill lyssna till oss och jag tänker att det bör vara självklart i en församling att den omsorgen fungerar.

Jag vill förklara hur många av oss som tjänar i förbön eller samtal av olika slag tänker och hanterar den här typen av situationer eftersom jag tror att det kan hjälpa dig att förstå varför förebedjarna inte följt upp ditt förbönsbehov efter de aktuella förbönssituationerna. När en människa berättar saker i förtroende där moralisk tystnadsplikt råder, som i förebedjarnas fall så stannar det man nämnt i "rummet" där man befann sig. Det innebär att man som förebedjare eller själavårdare inte kan följa upp det i ett vanligt efterföljande samtal utan att bryta mot den tystnadsplikten.

På samma sätt som en sjuksköterska inte kan möta en patient i ett annat sammanhang och börja prata om patientens sjukdomstillstånd utan att bryta mot den sekretess som råder inom sjukvården. Patienten, eller den som i det här fallet fått förbön måste själv i så fall lyfta ämnet igen. Det är endast på initiativ av den som sökt hjälp som ett fortsatt samtal kan ske, eftersom man precis som du skriver har lämnat ut sig själv och då är väldigt utsatt. Den som är förebedjare kan inte veta hur den som sökt förbön vill att situationen hanteras i fortsättningen, det kan alltså vara anledningen till att förebedjarna inte följt upp ditt behov efter förbönsstunden.

Åsa Kristensson, församlingsledare och förebedjare