Vi har gemensamt ansvar för vår ort

Joakim Hagerius skriver klokt (Dagen 27 februari) i sin ledare om krisen för Svenska kyrkan, utifrån rapporten "Medlemmar i rörelse". Att folkkyrka och frikyrka behöver lära av varandra är bara att hålla med om, för att en hållbar utveckling ska ske på bägge hållen. Den breda kontaktyta som Svenska kyrkan äger behöver bli fruktbärande i ett församlingsliv där alla de som berörts av kyrkans verksamhet också känner sig infogade och delaktiga av ett liv i trons gemenskap.

Jag kan för egen del se till­baka på tjugofem år som pastor i frikyrkan och femton som präst i Svenska kyrkan – och det har naturligt nog fött tankar kring både den ena kyrkliga miljön och den andra.

Joakim Hagerius önskan att frikyrkopastorn skulle se sig "som inte bara den lokala församlingens pastor, utan hela ortens pastor" var för oss som verkade som metodistpastorer något naturligt, då vi i vårt system "utnämndes" till en ort och inte till en församling. Att verkligheten inte alltid motsvarade utnämningens tanke var förståeligt nog rätt naturligt, men jag tror att vi som levde i Metodistkyrkan som pastorer just bar med oss en känsla av att vara kyrkans pastor på platsen, inte bara församlingens. Wesleys ord om att "hela världen är mitt pastorat" klingade i bakgrunden.

Som präst i Svenska kyrkan slogs jag till en början av hur man i mitt nya sammanhang så djupt funderade och vände och vred på det här med ”de frivilliga”, det vill säga hur man skulle få ”lekmännen” aktiva i olika uppgifter. Man frågade mig nyfiket hur det gick till i frikyrkan där man ju visste att folk liksom fanns med alldeles självklart. Här krockade två synsätt alldeles märkbart. Att man i frikyrkan såg det som helt naturligt att den tro man bekänt sig till skulle ta sig uttryck i ett aktivt församlingsliv, var inte alls en självklarhet i Svenska kyrkan. Där fanns, upplevde jag, en vaghet, en tanke om att kyrkan var något man var med i, utan krav och utan gränser. Det gällde att inte bli ”religiös”, som man ju var, det visste man, i frikyrkan. Tron var liksom något annat, oklart vad ibland.

Men med tiden kunde jag också notera att den tro som bar alla dem som både kom till gudstjänst och dem som fanns med som kyrkvärdar och på annat sätt – att den tron visst var en genuin tro, bara med en annan ton. Och jag fick ibland komma till min nya kyrkas försvar när någon god frikyrklig broder glatt dömde ut de flesta svenskkyrkliga som icke troende…

Joakim Hagerius tänker på värdet av att i Svenska kyrkan arbeta för ”en församling i församlingen som följer Jesus Kristus och ger möjligheten till fördjupad gemenskap, utan att bli exklusiv.”

Kanske det är en väg.

En annan väg är att i både frikyrka och folkkyrka ta tid för ömsesidigt närmande på varje ort. Att fälla ned skygglappar och förutfattade meningar för att i fördjupande samtal söka en väg där det gemensamma ansvaret för en ort togs på allvar. Inte för att alla på frikyrkligt vis ska bli "frälsta och döpta och lagda till församlingen" som ett mönster kan se ut. Men inte heller för att alla, på folkkyrkligt vis, ska känna sig "älskade och sedda av den Gud som är kärlek" utan att det blir mer än det mönstret. Nej, det måste handla om en rannsakan som vågar gå utanför de givna mallarna. Vad kan vi göra för att tillsammans vara Kristi kropp här och nu? Inte bara med gemensamma möten eller böneveckor eller vad det kan vara, men med syftet att, faktiskt, rädda den kristna trons gemenskap in i en tid där avkristningen kommer att accelerera betydligt snabbare än någon av oss vill tro.

Kanske måste vi sälja våra kära lokaler och samlas där det fungerar bäst. Kanske måste vi ge upp våra älskade trosuppfattningar och inse att tron ibland rymmer mer än vi någonsin kunde ana.

Vi står bara på stranden ännu och en välsignad seglats kan ta sin början.

Tomas Söderhjelm, präst i Svenska kyrkan