Vi som kyrka måste försona såren efter #metoo

Vi som kyrka måste erbjuda oss att ta emot de berättelser som finns och genom detta kunna försona de sår som åsamkats, skriver sex debattörer från olika samfund apropå #metoo.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Under konferensen Forum för Tro och Feminism som gick av stapeln i Göteborg 10–11 november i år samlades vi, över 200 personer, för att lyssna, prata och delta i samtal kring just frågor om feminism och tro. Framförallt handlade helgen om kvinnors roll och situation i våra kyrkor och samfund, i Sverige och i världen.

Bland de inbjudna talarna stod bland annat Kes Bekure Daba, Etiopiens första kvinnliga präst och första teologie doktor liksom Sherin Khankan, Danmarks första kvinnliga imam, som båda berättade om det strukturella förtryck som finns och som har funnits i deras kulturer och samfund.

Vid en första anblick kan man förstås tänka att vi i Sverige, och vi inom kristenheten, kommit längre, men samtidigt händer det saker i vårt närområde just nu som vi förstås inte kan låta bli att tala om.

Det ämne som flest samtal kretsade kring, från scener och i pauserna, var den våg av berättelser om sexuella övergrepp och förtryck som sköljer över vårt samhälle i samband med #metoo. Efter denna helg och de samtal vi haft känner vi som initiativtagare att vi skulle vilja skicka med en uppmuntran och uppmaning till våra olika kyrkor och kyrkoledare.

Under konferensens avslutande ekumeniska mässa predikades det över texten ur Lukas 19:40 som avslutas med Jesus ord: ”...om de tiger kommer stenarna att ropa”. En predikan som varvades med berättelser och vittnesbörd om förtryck och övergrepp som har begåtts.

I evangelietexten är det lärjungarnas glädjerop som ifrågasätts och som man försöker tystas ner. Så är det inte nu. Det är inga glädjerop, men precis som i evangelietexten går det inte att tysta rösterna som nu hörs allt mer och mer. Det går inte att tysta vittnesmålen, som också blir protester mot en större struktur som allt för länge varit ett faktum. I stället är frågan i dag om, och hur, vi lyssnar?

Visst lyssnar vi, var och en, det går inte längre att låtsas som om berättelserna inte finns och inte hörs, men hur lyssnar vi som kyrka? I våra församlingar? I våra samfund? Vad kan vi som kyrkor göra?

I sitt anförande på lördagen sa Sofia Camnerin, pastor och biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan, att det finns något mellan faktum och protest. ”När dessa hålls samman utan att upplösas, när spänningen finns kvar. Då öppnas det i sprickorna mellan dessa ett tredje rum, ett rum för nytolkning och upprättelse. En plats för försoning.” En sådan plats kan vi som kyrka vara, vi kan erbjuda en plats för försoning och vara rummet mellan faktum och protest. Genom att dela lidandet och visa på en väg framåt från detta. Genom att lyssna.

Vårt offentliga vardagsrum, de sociala medierna, har under de senaste veckorna varit en sådan plats. En plats för berättelser, lidande, ilska och sorg. Det är en fantastisk styrka. Men det finns också farhågor. Några farhågor som väcktes under konferensen var: Vem tar hand om berättelserna? Vem lyssnar till de minnen som väcks ur berättelserna? Vem ser efter de sår som inte är läkta ännu och som rivs upp i dessa tider? Det är högst personliga öden som nu väcks och tar plats. Men det väcker också frågor kring skuld och ansvar. Får de som verkligen borde höra dessa berättelser höra dem? Kan man utkräva ansvar? Vi som har makten att förändra, vad gör vi?

Vi noterar att det finns initiativ bland våra kyrkor, att församlingar och samfund anstränger sig för att erbjuda samtal, gudstjänster, be och lyssna, men det finns säkert fler som vill göra något. Och detta något behöver inte vara så mycket mer än det goda arbete som redan görs på sina håll, det räcker med att vi visar oss villiga att lyssna. Det handlar dels om att lyssna inåt, till de berättelser som finns i våra kyrkors historia, till de övergrepp som skett och de strukturer vi själva varit en stark del av. Men det handlar också om vi utåt sett, till en bredare allmänhet, erbjuder oss att ta emot de berättelser som finns och genom detta kunna försona de sår som åsamkats.

Vi vill därför nu uppmana våra kyrkor att verka för förändring och att ta sitt ansvar i dessa frågor så att vi kan få vara det rum för försoning som vi är tänkt att vara. För om vi inte gör det, om vi genom vår osynliga tystnad ber dem att tiga, så kommer förr eller senare stenarna att ropa.

Esther Kazen, pastor Equmeniakyrkan

Rebecca Klitgaard Nelsson, Kristna studentrörelsen i Sverige

Daniel Korol, pastor, Evangeliska frikyrkan

Ludvig Lindelöf, präst, Svenska kyrkan

Ewa Lindqvist Hotz, präst, Svenska kyrkan

Leif Romell, pastor, Equmeniakyrkan

Läs det senaste om #metoo

Alla tidigare artiklar

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.