Vikten av ett vårdat språk

Vi måste fråga oss om vi kan medge att barnens före­bilder, oavsett om de är artister eller föräldrar, ska använda ord som kränker och förnedrar? Det menar Conny Brännberg, KD-politiker.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Det är lätt att bli uppfattad som moralist. Men ett demokratiskt samhälle måste medge ett samtalsklimat där vi tillsammans resonerar oss fram till de bästa gemensamma lösningarna. Ett område som behöver diskuteras är vårt språk och hur vi tilltalar varandra.

Ord och handlingar hör nära samman. Om vi tillåter hårda och dömande uttryck om varandra är det också lätt att verkligheten blir brutal. Det är angeläget med ett förnyat samtal om språket och dess betydelse för moralen.

Inom idrottsrörelsen pågår ett aktivt arbete för att barn och ungdomar inte ska använda dömande ord eller olämpliga uttryck. Idrotten ses som kamratstärkande och ledarna är angelägna om att lagets deltagare ska lyfta varandra. Man ska också se motståndarlaget med respekt. Det tillåts inte att använda kränkande ord.

I skolan kämpar lärarna med detta. Varje gång som ett barn använder nedsättande ord kommenteras det av skolans personal. I en svensk skola tillåts inte att elever talar nedsättande om varandra. Det har vi kommit överens om.

Men samtidigt som ledarna och lärarna fördömer hårda ord hör barnen ofta det i andra sammanhang. Om föräldrar eller andra förebilder använder kränkande eller nedsättande uttryck ger detta motstridiga signaler.

Detta blev mycket påtagligt vid en basketmatch tillsammans med 18 000 andra i USA. Redan vid entrén fanns skyltar om uppförandekoder och hur arenan förväntade sig att publiken skulle bete sig. Innan matchen presenterades videoklipp med välkomsthälsningar. Värdinnan framhöll vikten av ett gott och vårdat språk. ”På vår arena tillåter vi inte kränkningar eller nedsättande kommentarer om varandra. Om ni hör sådant rapportera det till vårt säkerhetsfolk.”

Detta var helt accepterat och ingen uppfattade det som att arrangören kom med pekpinnar. Stämningen under matchen var intensiv och arenan kokade stundtals av entusiasm, men ingen skrek glåpord.

Melodifestivalen gjorde mig bestört. Det språk som användes innehöll många gånger svordomar. Samtidigt som programledarna använde ironi framgångsrikt var manuset kryddat med sådant som inte får förekomma på planen eller skolgården.

Men hur ska barn uppfatta detta om deras förebilder använder sådana ord? Ger det inte en legitimitet att även barn får säga sådant? Ska ett public service-företag medverka till att unga får helt andra budskap än vad skolan förmedlar?

Jag var nyligen på en kulturfestival i Washington DC. Nordic Cool var en månadslång manifestation där kultur från Norden skildrades. Då Backateatern skulle uppträda blev de ombedda att ändra i manus.

Kränkande ord och svordomar fick inte förekomma eftersom föreställningen vände sig till barn.

Som förespråkare för konstnärlig frihet är det lätt att ropa på censur och anse att arrangörerna kväver det fria uttrycket. Men samtidigt måste vi fråga om vi kan medge att barnens förebilder, oavsett om de är artister eller föräldrar, ska använda ord som kränker och förnedrar?

Tränarna och ledarna gör rätt då de uppmuntrar barnen att använda goda ord. De behöver vårt stöd. Moral är de levnadsmönster som vi tillsammans kommer överens om. På min önskelista finns en gemensam överenskommelse om ett gott och vårdat språk.

Conny Brännberg, (KD)

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
KYRKOMÖTET
Premium
Debatt Jordan B Peterson gestikulerar mot mörk bakgrund. Infälld bild på Johan Edebol.