Den ekumeniske påven Franciskus

Han talar om ”blodets ekumenik” och uppmanar kristna av alla samfund att sprida evangeliet tillsammans. Det är ingen slump att det just är Jorge Mario Bergoglio som kommer till Sverige på måndag – för att besegla en vänskapspakt med de lutherska kyrkorna.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

– Han får säga var och när, så kommer jag, sa påven Franciskus i november 2014.

Han var på väg hem från Istanbul efter ett möte med det ortodoxa ekumeniska patriarkatet. För journalisterna på planet berättade han att han även skulle vilja träffa den rysk-ortodoxe patriarken. Relationen mellan katolska och rysk-ortodoxa kyrkan var mycket spänd, sedan århundraden.

Tretton månader senare blev Franciskus önskan verklighet. Han och Kirill möttes på Kuba och skrev under en gemensam ekumenisk deklaration. Händelsen var historisk. Något sådant hade inte hänt sedan 1054, då splittringen mellan den östliga och västliga kristna kyrkan blev ett faktum.

Broderskapets ekumenik

Kardinal Kurt Koch, chefen för Påvliga rådet för främjande av kristen enhet, säger att det där är typiskt för påven Franciskus.

– Han satsar på en vänskapens och broderskapets ekumenik, där man inte pratar om andra, utan där man möter dem personligen för att tillsammans ta ett steg framåt, sa Koch till nyhets­byrån SIR i mars i år.

Han är inte den ende som säger detta. Franciskus har omvittnat många personliga vänner i kyrkor runt om i världen, inte minst de protestantiska.

En av dem är den argentinskfödde världsevan­gelisten Luis Palau, med en församling i Oregon i USA. Efter att Jorge Mario Bergoglio, som är Franciskus egentliga namn, blev vald till påve berättade han i tidningen Christianity Today om de vänskapliga relationerna med de evangelikala ledarna i Argentina.

– Evangelikala ledare i Argentina beundrar honom för hans livsstil, den respekt han har för dem och för att han ser till att umgås med dem privat. Det var en stor dag för oss i den evangelikala gemenskapen när vi insåg att han var öppen på riktigt, att han har en stor respekt för bibeltroende kristna och att han mer eller mindre står på deras sida, sa Palau i intervjun, där han också beskrev den nyblivne påven som ”en mycket Jesus- och bibel­centrerad man”.

Mycket goda relationer

Under sin tid som ärkebiskop i Buenos Aires spelade Jorge Bergoglio en nyckelroll i den ekumeniska rörelsen Förnyelse och gemenskap mellan katoliker och evangelikaler i den helige Ande (CRECES). Han deltog i många gudstjänster anordnade av landets karismatiska kyrkor. Än i dag är relationerna mellan katoliker och evangelikaler i Argentina bättre än på andra håll i Latin­amerika. Det ses mycket som Franciskus förtjänst. Vid sitt besök i USA träffade han en rad evangelikala och episkopala ledare, av vilka flera gick ut i pressen och berättade om vänskapen med den katolske påven.

– Jag tror inte det är någon slump att just den här påven kommer hit för att bevittna en gemensam åminnelse av reformationen i ekumenisk vänskap. Det har föregåtts av en lång ekumenisk resa och det har skrivits många gemensamma doku­ment under ett halvt sekel, men jag tror att det spelar roll att det är han och ingen annan som är påve just nu, säger Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör vid den Heliga Stolen 2008–2013.

– Franciskus ser det ekumeniska arbetet som en gemensam, samfundsöverskridande vandring framåt, där vi så småningom, med Guds hjälp, kommer att hitta fram till en sorts syntes. Han talar om en försonad mångfald och ser de kristna som Guds folk på pilgrimsfärd. Det viktiga är att vi går framåt i vänskap och gemensam bön, gemensamt sökande efter sanningen och koncentrerar oss på det som förenar, som till exempel arbetet för att rädda miljön och hjälpa marginaliserade och fattiga människor.

På det sättet skiljer han sig från sina företrädare, Johannes Paulus II och Benedikt XVI, menar Ulla Gudmundson.

– Johannes Paulus var, sina många resor till trots, en västerländsk, europeisk påve, förknippad med öst/västblockens upplösning snarare än ekumenik.

– Benedictus, också västerlänning och europé, ansåg att samfund sprungna ur reformationen inte var kyrkor i egentlig mening, och betonade skillnader. Kanske är det lättare för en argentinsk påve och en palestinsk ordförande i Lutherska världsförbundet, biskop Munib Younan, att överbrygga skillnader som har sin grund i den europeiska 1500-talshistorien.

”Slummens biskop”

Påven Franciskus har själv sagt att han ”kommer från periferin”. Argentinare, son till italienska invandrare, jesuit. Han är den förste latinamerikanen på påvestolen och den förste icke-europén sedan 700-talet.

I Buenos Aires kallades han för ”Slummens biskop”. Han ratade biskopspalatset och stannade kvar i sin tvårummare, där han städade och lagade maten själv. Som påve har han hållit fast vid sin enkla livsstil. I Vatikanen bor han på gäst­huset Santa Marta och äter med de andra gästerna i kantinen. Han går till jobbet i sina gamla skor, med den slitna portföljen i handen. Han gillar att ringa sina telefonsamtal själv. Den som skriver till honom om sina bekymmer riskerar att en dag när telefonen ringer lyfta luren och höra: ”Hej, det här är påven Franciskus”.

– Han åker en liten bil, tvättar flyktingars fötter, utser kardinaler som ingen förväntar sig. Bara att han kallar sig Franciskus antyder att det är en ny vind som blåser. Han är lite en överraskningarnas man, samtidigt som många känner att han förkroppsligar evan­geliet och det som Jesus lämnat till oss. Han betonar fattigdomen, enkelheten, Jesu kors, martyrdomen, de förföljda. På det sättet liknar han den helige Franciskus, säger katolske biskopen Anders Arborelius.

Ett av Franciskus mest berömda uttalanden är det om att kyrkan ska vara som ett fältsjukhus som tar hand om de sårade och leds av barmhärtighet. Under det gångna året, som har utsetts till barmhärtighetens år i katolska kyrkan, har han sagt att varje katolik borde försöka göra en barmhärtighetsgärning i månaden. Själv har han besökt härbärgen för hemlösa, flyktingläger och sjukhus, bland dem en neonatalklinik.

Håller ett högt tempo

För en man som den 17 december i år fyller 80 år håller han ett närmast gastkramande tempo. Sedan han tillträdde i mars 2013 har han levererat en ansenlig mängd brev, dokument och undervisning (bland annat tre encyklikor; miljö­encyklikan Laudato Si har utgivits i pocket på svenska och kan köpas på Pocket Shop, sic!) och träffat merparten av världens viktigaste kyrkoledare och politiker. Han har gjort 16 utlands­resor till 26 länder.

Det känns som om han har bråttom och för­söker hinna med så mycket som möjligt under sitt pontifikat. Det inkluderar ekumeniken.

Uppmuntrar öppen diskussion

– Franciskus stora projekt är att flytta tyngdpunkten i sin kyrka från centrum till periferi. I det ingår att föra kyrkan ut i samhället, närmare vanliga människor och deras bekymmer, och att ge biskoparna, framför allt i tredje världen, större delaktighet i kyrkans styrelse, säger Ulla Gudmundson.

– Hans tilltal handlar om mer än pastoral stil. Han frigör positiv energi och uppmuntrar fri, öppen och kritisk diskussion, som i förlängningen kan leda till förändringar.

Men det är en missuppfattning att han skulle vara en ”liberal” påve, på väg att ändra kyrkans doktrin i frågor som aborter, preventivmedel, samkönade äktenskap eller äktenskapets helgd och oupplöslighet.

Står på de utsattas sida

– I den bild man får av påven Franciskus spelar mediedramaturgin en avgörande roll. Medierna vill sätta varannan påve på piedestal och varannan på de anklagades bänk. Franciskus har satts på piedestal från första stund, medierna vill se honom som liberal, men det är han inte. Läro­mässigt skiljer han sig inte från sina företrädare. Han är konservativ i sin syn på kvinnor, talar om den absoluta respekten för livet, stödjer barn­aga. Hans engagemang i att förebygga sexuella övergrepp på barn i kyrkan är inte särskilt stort, han har engagerat sig mer i de finansiella och administrativa strukturerna för att reformera den romerska kurian och få bort korruptionen. Men det som är fantastiskt är att han ställer sig så tydligt på de utsattas sida. Han ger människor hopp i en svår och osäker tid, säger Ulla Gudmundson.

”Blodets ekumenik”

Man kan få intrycket att Franciskus är en påve som ser som sin globala uppgift att rädda världen och den kristna kyrkan. I kampen mot sekulariseringen, som han ser som kristendomens farligaste fiende, ser han de andra kristna kyrkorna som allierade, inte minst för att vinna ungdomars hjärtan för Gud. Även i kampen mot de accelererande förföljelserna och morden på kristna i Mellanöstern och Afrika har han gett uttryck för att han ser den ökade enheten som en nödvändighet. I en intervju med vatikanisten Andrea Tornielli 2013 myntade påven Franciskus begreppet ”Blodets ekumenik”. Han har använt sig av det gång på gång sedan dess.

”Martyrerna tillhör alla kristna”

– Innan de dödas är det ingen som frågar om de är anglikaner, lutheraner, katoliker eller ortodoxa. För dem som dödar är vi kristna. Vi är förenade av blodet, även om vi ännu inte lyckats göra allt som är nödvändigt för att uppnå enhet mellan oss, sa Franciskus

– Martyrerna tillhör alla kristna. Det är blodets ekumenik.

Fakta:

Största medlemskyrkor i Lutherska världsförbundet (antal miljoner medlemar):

Mekane Yesuskyrkan i Etiopien, 7,3.

Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania, 6,5.

Svenska kyrkan, 6,2.

Danska folkkyrkan, 4,3.

Protestantiska kristna Batakyrkan i Indonesien, 4,1.

Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, 4,1.

Madagaskars lutherska kyrka, 4.

Norska kyrkan, 3,8.

Evangelisk-lutherska kyrkan i Amerika, 3,7.

Evangelisk-lutherska kyrkan i Hannover 2,7.