Fängelset där förövare och offer möts

KUMLA. När samhället dömer gärningsmannen står ofta brottsoffret och förövarens anhöriga kvar med sina varför i oförlöst vrede och förtvivlan. Men om offer och förövare möts öga mot öga kan livet förändras för alla berörda. 

– Jag hatar mördare, säger kvinnan vars barn blivit mördat. Jag skulle inte kunna vistas i samma rum som någon som tagit en annan människas liv.

Och sedan väller berättelsen ur henne om hur livet sett ut sedan hon förlorat sitt barn.

Männen framför henne i fängelsekyrkans café på Kumlaanstalten kryper ihop och försöker liksom gömma sig bakom varandra. Tanken mal: Jag är en sådan som hon talar om. Mina brottsoffer skulle känna igen sig i hennes berättelse. Vad har jag gjort? Vad ska jag ta mig till?

Det som pågår är historiskt. Det är tredje dagen under den första kursveckan om reparativ rättvisa, RR, på Kumlaanstalten.

Vårdaren Jörgen Thörnqvist har för första gången under sina 20 år på anstalten tagit anhöriga och brottsoffer bakom skalskyddet genom Kumlafängelsets mögelluktande kulvertar. I takt med att dörr efter dörr med kodlås passeras inser Jörgen vad det betyder att närstående får se fängelset från insidan och möta vårdare. Under vandringens småprat blir de människor för varandra.

När vårdaren Jörgen Thörnqvist och långtidsdömda "Stefan" möts i stor hast i fängelsekyrkans cafeteria tar de sig ändå tid för en riktig bamsekram.

 

Jörgen och hans kollega Annica Landin har ofta glimten i ögat och varma röster. De lyssnar också spänt till kvinnans berättelse. Under kursen gör de en omtumlande resa där de lär känna klienterna på nya sätt, får anledning att prata mycket och får nya insikter både om sig själva och sitt arbete. Det ger dem en hel del att bearbeta och de blir trötta av känslomässiga möten.

Tänder ljus i fängelsekyrkan

Livet på anstalten består av dagliga små kränkningar av alla slag och hela verksamheten bygger på ”vi och dom”. Men deltagarna uppfattar Annicas och Jörgens närvaro som ett jättestort stöd och bjuder in dem att sitta med i ringen, när inte sekretesskäl sätter gränser. Av personalen på avdelningarna får Annica och Jörgen höra att de märker en stor förändring hos deltagarna.

Kriminalvårdaren Annica Landin deltar i kursveckan Reparativ rättivsa.

 

Rummet där de samlas är spartanskt möblerat och saknar fönster. Hela anstaltalten vänder ryggen åt den milsvida utsikten över Närkeslätten.

Även om detta inte är ett kristet program börjar varje dag med att ett ljus tänds i fängelsekyrkans kapell, och avslutas med sinnesrobönen.

På kursens första dag iordningställde kursledaren och prästen Ulrica Fritzon och hennes medarbetare ett rum för förtroende. Ett kontrakt skapades som säger att alla ska få prata till punkt och att det som sägs stannar i rummet. Hon gjorde också klart att var och en själv väljer hur han vill delta.

Ett omtumlande möte med anhöriga till förövare hjälpte deltagarna att inse hur de skadat sina närmaste med ett brott som i deras värld mest relaterat till brottsoffret.

Fängelsegallret skiljer effektivt brottsoffer och förövare. Det vill Ulrica Fritzon ändra på, eftersom offret bär på många frågor som bara förövaren kan besvara.

 

Berättar för gruppen

När kursdeltagarna får ett stort papper där de inför sin personlige mentor ritar upp sin brottsscen blir brottet konkret. Förut har de bara fått frågor som ska ge underlag för domar. Aldrig har de fått berätta utan att avbrytas. Nu får de, om de vill, berätta för hela gruppen. Och det gör de alla, sedan någon brutit isen. Stämningen i rummet är mättad. Insikten om brottets föraktlighet kommer ifatt förövarna med plågsam kraft.

Stefan – vi kallar honom så – är en av deltagarna. En medelålders man som beskriver sig som ”en skötsam Svensson med villa, Volvo och vovve” ända tills han begick det brott som förde honom hit. Han vet ju att många av våldsbrotten i praktiken begås av Svensson som han själv, vad än mediebilden må vara. Men i fängelset har han insett att samma rädslor styr oss alla, och att vi gör likartade felaktiga val i livet.

Männen kommer varandra in på livet. Det gör något med dem att stå där nakna med sin skuld, skam och smärta inför varandra. Stefan känner sig stärkt när de andra törs berätta och inser att smärta faktiskt kan ge styrka.

En fråga om överlevnad

Att få försonas med dem han skadat är för Stefan en fråga om överlevnad. Han har gjort fruktlösa försök på egen hand, men hans närmaste trodde att han bara ville förminska sitt brott. Kursen får honom också att inse att det var för sin egen skull han försökt försonas.

Nu går det gradvis upp för honom hur mycket ett brott som hans skadar människor och samhället på alla plan. Allt klarare ser han den avgrund brottet skapat mellan honom och hans närmaste. De är i hans fall samtidigt brottsoffer. Han inser att han behöver hjälp av andra att bygga broar över den avgrunden. Skulden kommer aldrig att kännas betald, men han måste försöka gottgöra dem han skadat.

Från det ögonblick då förövaren häktas tar samhället över brottet. Brottsoffret står där då utan möjlighet att uttrycka sin ilska till förövaren och ställa frågor som: Vad hände egentligen? Vad sa hon innan hon dog?

"Jag har blivit allt mer lycklig när jag har sett förändrade människor", säger prästen Ulrica Fritzon, som leder försoningsprogrammet.

 

Förövarens anhöriga hamnar i en liknande situation. Vid sina korta besök i fängelset vill de inte ta upp tiden med att tala om sin besvikelse, och efter frisläppandet vill de bara få vardagen att fungera igen. Därmed blir offer, anhöriga och förövare fast i oförlöst frustration, bitterhet och ilska. De blir alla förlorare.

Skulden analyseras

Det är här RR-programmet kommer in. I rättssalen ställs frågor om vem som gjort vad, och skulden analyseras. RR-programmet frågar efter de skadades, samhällets och förövarens behov, och vad som måste göras för att de ska kunna leva sida vid sida framöver. Ytterst handlar det om vad brottsoffren behöver. Därför ska beslutet om att träffas enbart ligga hos dem.

Sista dagen på kursen har alla deltagare bjudit in de anhöriga som vill delta till gruppen. Förövaren står då öga mot öga med sin anhörig framför gruppen, och hans enda uppgift är att vara tyst och lyssna, och att svara på frågor. Frågor som annars aldrig uttalas.

Varför gjorde du det?

Förstår du hur jag har det nu?

Detta underlättar fokusförskjutningen från ”jag och mitt” till insikten att förövaren skadat sina närmaste. ”Jag gjorde ju detta mot den där andre, inte tänkte jag på hur jag skadade dig.”

Kvinnan som förlorat ett barn genom mord berättar att hon inte kunnat förmå sig att röra vid eller beröras av en man sedan mordet. Men här innanför murarna, i mötet med förövare, lossnar något. Hon tackar rörd för att de lyssnat och går sedan runt och kramar dem alla.

– Då kände jag att jag hade ett människovärde, säger Stefan.

Ingen av dem som var där kommer att glömma den stunden.

Fotnot: Texten är skriven med närvarokänsla tack vare livfulla skildringar från dem som var med. Samtliga omnämnda har fått läsa och godkänna texterna. 

Reparativ rättvisa

Deltagare på kursveckan om reparativ rättvisa var sju klienter (fångar) plus personal från fängelsekyrkan och Ulrica Fritzon från försoningsprogrammet. Dessutom de två vårdarna som dock inte befann sig i rummet hela tiden. Sista dagen var anhöriga till deltagarna inbjudna.

alternative_text

KUMLA. En veckas försoningsprogram kan åstadkomma större positiv förändring än 15 års inlåsning på fängelse. Det är slutsatsen sedan sju långtidsdömda män gått igenom ett intensivprogram för reparativ rättvisa inne på Kumlaanstalten.

– Detta är verkligen vård, något som gör oss ”Bättre ut!”, säger ”Stefan” – vi kallar honom så – och anspelar på kriminalvårdens slogan. Han talar om det försoningsprogram som han och sex andra långtidsdömda gått igenom några veckor tidigare. Han uppskattar särskilt att man på kursen får ta ansvar och ges verktyg att reparera vad man skadat.

Stefan har avtjänat knappt en tredjedel av sitt straff och har inga problem med att samhället dömt honom.

– Vi vet ingen bättre metod just nu, säger han, även om han är påläst om straffpåföljder och vet att långa straff inte har någon större avskräckande effekt.

– Vi kommer längre bort från samhället ju längre vi sitter inne, många ger upp eller blir bittra och vill kriga mot samhället.

Dödsstraff vore rimligt

Ibland har han väl tyckt att han fått en för hård dom. Men i mörka stunder kan han också tänka att bara dödsstraff vore rimligt för en sådan som honom.

Samtidigt tycker han på ett sätt att fängelsevistelsen saknar betydelse i relation till det som händer när de han älskar lyfter fram det svarta som brottet gjort med dem.

– En domstol kan aldrig hela mänskliga tragedier, men under försoningsveckan kände jag att jag kunde börja betala av den skuld jag verkligen har till dem jag skadat, förklarar Stefan. Då vet jag att jag betyder något och jag får ett sammanhang där jag kan ta ett verkligt ansvar.

Stefan mötte sina anhöriga en tid efter försoningsveckan, sedan de förstått att ett möte inte är till för att förringa de anhörigas smärta eller för att rättfärdiga brottet.

– Jag såg hur min bror led, hur hans och mina barn lider, och det är smärtsamt. Jag har skadat så många, så nu måste jag finnas kvar för att hela så gott det går.

Nödvändig läkedomsprocess

Han ser mötet som början på en svår, men nödvändig, läkedomsprocess. Han kommer osökt in på fängelsekyrkans roll, eftersom det var en fängelsepastor som erbjöd honom att delta.

– Själv har jag mött Gud härinne, säger han stillsamt, fängelsekyrkans folk och troende medfångar stärker min tro.

"Stefan" i fängelsekyrkans lokaler. Ett färgat glasfönster släpper in ett filtrerat ljus av evigheten i anstaltens absoluta instängdhet.

 

Men han är noga med att kyrkan inte på något sätt har utnyttjat hans utsatta position.

– Man behöver ju inte vara kristen för att uppskatta kyrkan, påpekar han, men den är ovärderlig, eftersom den ger hopp.

Stefans bror – vi kan kalla honom Anders – fick först veta om försoningsprogrammet genom släktingar.

– De var mycket upprörda, eftersom de känner en stark ilska mot Stefan och undrade hur han ens kunde tänka på försoning efter sitt ohyggliga brott, säger Anders.

Och hans fru höll med dem. Hon ville inte träffa Stefan, men följde till sist med för Anders skull. Han var dock själv kluven. Vid det enda tidigare besöket på fängelset uppfattade han att Stefan bara tyckte synd om sig själv. Men nu skulle Ulrica Fritzon, församlingsherde i Svenska Kyrkan, vara med och syftet var att Stefan skulle lyssna. Så blev det också.

Vräkte ur sig

Anders och hans fru ”vräkte ur sig” allt vad de verkligen kände. Stefan tog emot på ett annat sätt efter kursen och i Ulricas närvaro.

– Ulrica gjorde en fantastisk insats, intygar Anders.

Efteråt känner Anders och hans fru att det var bra att mötet mötet kom till stånd. Men släkten frågar inget, och Anders har bara sagt att det var bra att mötet blev av.

Prästen Ulrica Fritzon arbetar med försoningsprogrammet vid sidan av.

– Vi drömmer om att kunna anställa någon, men inga fonder vill stötta oss när vi sysslar med förövare, säger hon uppgivet. Många vill hjälpa brottsoffer, ingen vill hjälpa förövare.

– Ingen verkar inse att nya offer skapas hela tiden om man inte jobbar med gärningsmännen, konstaterar hon.

Trögt i Sverige

Reparativ Rättvisa, RR, växer i många delar av världen. Men i Sverige går det trögt, även om försoningsprogrammet har genomförts på några anstalter. Hon tror dock att information och goda exempel kan få fart på utvecklingen också här.

Om Ulrica var justitieminister skulle rättvisan få ha sin gång som i dag, med polisutredning, domstol och frihetsberövande. Men fängelsevistelsen skulle se radikalt annorlunda ut. Vården skulle bygga på ett RR-program. Förövarna skulle tvingas inse att de är skyldiga oss andra, sina anhöriga, brottsoffren – och sig själva – att arbeta med sig själva och sitt ansvar.

Regelbundet skulle fångarna få lyssna till människor som berättar hur det är att bli misshandlad eller rånad, eller när ens barn köper insmugglat knark. De brottsoffer som ville skulle få träffa sina förövare. På det sättet skulle såväl offer som förövare och deras anhöriga få hjälp att bearbeta brottet och finna vägar till samexistens.

Trasig uppväxt

Men sådana möten skulle vara noggrant förberedda. Ty det tar tid att ändra sitt fokus från alla bortförklaringar – en trasig uppväxt till exempel – till att inse: jag gjorde detta, jag är fullständigt ansvarig! Dagens långa strafftider krävs dock inte för att tillämpa ett RR-program.

– Det som står i vägen för en sådan förändring kan sammanfattas i ett enda ord: vana, menar Ulrica.

Ulrica Fritzon.

 

Vanan att se dagens system som det enda möjliga. Vanan att betrakta förövaren som obotlig. Visst har Ulrica respekt för det brottsoffer som i frustration vill låsa in och kasta nyckeln.

– Men i det långa loppet hjälper det ingenting.

Ulrica är präst, och programmet är framtaget av baptistpastorer i Sydafrika. Men hon värjer sig lite för frågor om vilken roll den kristna tron spelar i sammanhanget. Processen anknyter visserligen till saker som bikt, gottgörelse och bot, företeelser som har marginaliserats i kristen praktik i Sverige. Det beklagar Ulrika, som insett att den skyldige behöver få ge tillbaka något till den han skadat. Många vittnar om att det inte räcker att be Gud om förlåtelse. Eller som en man i Sydafrika uttryckte det:

– Det var inte Guds fru jag dödade.

Det finns ett led där som man inte får hoppa över.

– Du kan inte smygförsonas, du måste själv kliva fram och erkänna inför dem du skadat, säger Ulrica.

Hon konstaterar att hon aldrig varit så nära det som har med Gud att göra som när en människa förändras i sådana möten. Men det betyder inte att hon betraktar programmet som sådant som kristet.

Försoning och reparativ rättvisa

Försoningsgruppen är en ideell organisation som verkar för försoning genom Reparativ Rättvisa, www.forsoningsgruppen.se.
Försoningsprogrammet är framtaget av pastorsparet Jenny och Jonathan Clayton i Kapstaden.
Det börjar med en intensivvecka av arbete med insikt, ansvar och förändring, som avslutas med möten med närstående. Därefter kan möte med brotts-offer förberedas.
Försoning handlar inte alltid om att bli vänner, utan om att kunna leva med det som hänt genom att ta ansvar, försöka gottgöra och prata om skadan, smärtan och rädslan.
Reparativ rättvisa, RR, är evidensbaserad och utgår från att brott skadar relationer och förstör tillit och respekt. Den handlar om att se det som gått sönder, lyssna på brottsoffren, ta ansvar och gottgöra.

alternative_text

Anstaltschefen Kenneth Gustafsson har sett fängelsekyrkan i aktion under många år, och det förtroende de byggt upp gjorde att han nappade på erbjudandet om försoningsprogrammet.

KUMLA. ”De flesta av våra program krafsar mest på ytan”, medger Kumlaanstaltens chef, som beslutat att försoningsprogrammet ska återkomma till fängelset.

Kumlaanstaltens chef, Kenneth Gustafsson, är lättpratad och avväpnande öppen. Så kan han också sitt gebit. I år är det 40 år sedan han klev in genom anstaltens grindar som yngste vikarie efter fullgjord värnplikt. Efter tio, femton år som vårdare och lika länge som enhetschef blev han, för elva år sedan, anstaltschef.

Han har sett fängelsekyrkan i aktion genom åren, och han framhåller att ”de hjälper till att lätta på trycket”. De retreater, det så kallade ”klostret”, som fler än tusen intagna har deltagit i under 20 år, beskriver han som ”livsavgörande”.

– De flesta av våra program krafsar mest på ytan, medger han.

Nappade på erbjudandet

Därför nappade han på erbjudandet om försoningsprogrammet.

– Jag var övertygad om att det skulle bli bra, och det blev det, säger han och slår fast att det kommer att köras nästa år igen, trots en betydande kostnad. Jag tänker på hur de deltagande vårdarna kallat kursen ”enastående” och ”oerhört genomtänkt”. Och anstaltschefen betonar liksom de att alla deltagare måste ha nått ett visst mått av självinsikt för att det ska fungera.

– Fängelsekyrkans folk med sin människokunskap är till stor hjälp vid urvalet.

I sommar har Kenneth Gustafsson anställt ett hundratal semestervikarier. Många av dem är högskolestudenter, ofta beteendevetare, psykologer och jurister. Han hoppas att en del blir kvar eller återkommer. Men kvalificerad personal blir sällan kvar länge.

– Det ingår för mycket bevakning och service i jobbet, tror han. Akademiker söker mer avancerade uppgifter och anser att lönen är för låg.

Internutbildningen på 72 veckor med praktik är postgymnasial och handlar mest om lagstiftning, regelverk, självskydd, verkställighet och liknande. Kraven på personalen är högre än när han började.

– Det handlar om grövre brott i dag.

Omvända siffror

I början av 90-talet dömdes sju av tio mördare till rättspsykiatrisk vård, i dag är det i princip omvända siffror. Mer än hälften av de intagna har en diagnos. Han ger en snabb katalog: borderline, narcissism, ångest och posttraumatiska stressyndrom. Två av tio intagna har ADHD, lika många är deprimerade och var tionde är tydligt lågbegåvad.

Han bejakar utan att blinka min slutsats att vi verkar straffa ganska många som inte kan rå för sina brott.

– Det har forskats alldeles för lite kring detta, säger han, och nämner att många intagna skulle behöva särskola.

Han håller med om att ett klientel av detta slag egentligen skulle kräva personal med en mer omfattande utbildning för att ge en adekvat behandling.

– Men många intagna mår bra av rutinerna här.

En önskan har han: att det som straffet gör med fångens familj skulle vägas in mera. De straffas ju indirekt.

Han ler lite uppgivet åt den pågående debatten om tuffare tag mot kriminella.

– Det är valår, säger han lakoniskt, i slutänden har vi cirka 4 000 i fängelse oavsett politiska beslut.