”Jag har gjort det som fanns i mitt hjärta”

Det är en vemodig men lycklig man som stämplar ut, och han gör det med en till synes paradoxal utveckling i bagaget.– Jag har blivit en större ekumen under de här åren, och samtidigt mer och mer pingstvän, säger Pelle Hörnmark.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

Han strosar runt i de lokaler i Ekumeniska centret som varit hans arbetsplats under en rad år nu, och han gör det med ett stort leende på läpparna. Det känns som att Pelle Hörnmark vill tillvarata även detta vardagliga, som att han allt annat än längtar bort. Och just så är det, han njuter fortfarande av varje dag på jobbet, garanterar han, vilket föranleder den själklara frågan: Varför slutar då Pelle Hörnmark som föreståndare för Pingst – fria församlingar i samverkan?

Vakanspastor i Enköping

– Det här med kallelse är inte alltid rationellt, så det är inte heller mitt beslut. Jag har trivts, och trivs, och dessutom känt mig uppmuntrad och uppskattad men detta känns ändå rätt. Jag vill tro att det är Gud som vill något nytt med mitt och Tinas liv, men vad vet jag inte riktigt än. På kort sikt ska jag göra en insats som ledare för Pentacostal european fellowship (de europeiska pingströrelsernas gemensamma arbete) samt som vakanspastor i Enebykyrkan Enköping och talare på några pastorsseminarier i Afrika. På lång sikt vet jag inte än vad det blir, men jag har fått för mig att det ska komma till mig snarare än att jag ska söka det, så jag försöker vila i det.

Men känner du dig färdig som ledare för svensk pingströrelse?

– Vissa dagar känns beslutet skönt, andra dagar svårt, men alla dagar känns det rätt. Jag har gjort det som fanns i mitt hjärta inför att jag tillträdde, så på så sätt känner jag mig färdig.

Och vad var det, hur skulle du sammanfatta vad som fanns i ditt hjärta?

– Jag ville samla rörelsen, skapa glädje och närhet, det var lite spretigt förr. Dessutom ville jag göra något för att styrka våra pastorer och fokusera på församlingsplantering, det missionella. Nu tror jag att det är bra om någon annan tar stafettpinnen vidare, annars hade det mest blivit förvaltande framåt och det kan ju vara viktigt, men i så fall ska någon leda som är en bra förvaltare. Jag fungerar som bäst när saker ska flyttas på eller göras om.

Med jobbet följde även att representera pingströrelsen ekumeniskt.

– Ja, och det såg jag fram ganska måttligt mot, ärligt talat. Jag tänkte att det var något som behövde göras, som hörde till tjänsten, men i den där åkern så låg det en riktigt vacker skatt gömd. Ekumeniken har betytt mycket för mig under de här åren och jag har fått en ökad respekt för andra när jag hört dem berätta om sin relation med Jesus, syn på Guds rike och så vidare. Samtidigt så har kärleken till mitt eget sammanhang stärkts ytterligare, jag är mer pingstvän än någonsin.

Så du blev inte katolik av att möta påven?

– Nej, men det är ett vackert minne. Plötsligt står jag där och ska hälsa på honom, som ett resultat av den dialog med Katolska kyrkan som bland annat Sten-Gunnar Hedin initierat och fördjupat. Så när jag hälsat på påven så tog jag det fina radband i skinn jag fick av honom som personlig gåva och gick direkt till Sten-Gunnar som var med i Rom. ”Det här ska du ha, för utan ditt arbete hade detta aldrig blivit av. Dessutom kommer du använda radbandet, det skulle troligtvis inte jag”, säger Pelle Hörnmark och ler stort vid minnet.

Ett uttryck för den ekumeniska urpingstvännen?

– Ja, det kanske man kan säga, men det är i så fall bara ett uttryck för hur just jag är, inte för hur alla pingstvänner måste vara. Sådana mallar tror jag inte på.

Nej, du brukar tala om pingströrelsens bredd som snarare en styrka än ett bekymmer och om jag förstått det rätt så är det därför du inte synts så mycket i den offentliga debatten. Kan man säga så?

– Så kan man nog säga. Jag har mest skrivit debattartiklar tillsammans med andra kyrkoledare, inte så mycket själv. Det har varit ett medvetet val. Min grundsyn är att det inte riktigt passar oss att ha bara en talesperson, vi är som bäst när vi uppmuntrar varandra att uttala sig i våra hjärtefrågor. Och det är lokala fungerande församlingar som kommer förändra det här landet, inte våra åsikter i offentligheten. Därför har jag lagt mer krut inåt församlingsrörelsen än utåt.

– Som jag ser det är pingströrelsen ingen åsiktsgemenskap där vi tycker lika i allt utan vi samlas kring uppdraget att nå världen med evangelium. Vi är mer ett nätverk som vill något tillsammans än ett nätverk som tycker likadant.

Du har rest enormt mycket i pingströrelsen.

– Jag har besökt 250–300 pingstförsamlingar. Det har varit fantastiskt, det är kolossalt vackert med en folkrörelse som kämpar för något komplicerat och viktigt.

Internt känns det som att den enda tydliga kritiken mot dig kommit från de äldre förkunnarna, som känt sig lite åsidosatta?

– Ja, men både jag och de har försökt skilja på sak och person, och jag tycker att det lyckats ganska väl. Jag känner inte att jag lämnar det här jobbet med någon osämja åt något håll, inte emot dem heller. Men jag förstår deras reaktioner.

Är det något du själv hade velat göra annorlunda eller bättre under din tid som pingstledare?

– Jag skulle ha önskat att jag lagt ett större fokus på kvinnliga och yngre predikanter för att ge dem energi och ork in i sina tjänster. Jag har gjort en del men hade velat göra mer, det kan jag känna.

Och vad är du mest stolt över, vad lyckades bäst?

– Andra får ta hand om historiebeskrivningen av min tid i Pingst. Men jag förväntar mig i alla fall ingen sådan där porslinstallrik som trycktes upp när Lewi Pethrus slutade: ”För en monumental insats i samhället”, eller vad det stod. En sådan kommer inte jag få, och det är helt i sin ordning, säger Pelle Hörnmark med ett stort skratt.

Lilla Erstagården