23 september 2020

En tidning på kristen grund



Dokument

Möt de kristna som IS vill utplåna

ERBIL, IRAK. • Veterinären Waleed och hans familj flydde till fots från IS bomber – och blev svikna av de muslimska jordbrukare pappan hade jobbat nära.• Nicodemus var sista biskopen att lämna Mosul, där IS nu har gjort om hans kyrka till moské.• 27-åriga Meriam hoppas på självstyre för assyrier, syrianer och kaldéer på Nineveslätten.Följ med till Irak och människorna som Islamiska staten försöker utplåna.

1 av 6

Observera att den här artikeln publicerades 2016

Jag möter dem alla tre i den kurdiska miljonstaden Erbil i norra Irak. Långt borta från Sverige och väst – och ändå inte. Trots tv-bilderna vi matas med om Islamiska statens terror är det svårt att ta in det som drabbar minoriteterna i Irak - kristna och yazidier.

Vid en första anblick syns inget av de många internflyktingarna som tagit sig till staden. Bilarna kör som vanligt på vägarna, kommersen är igång och det är mindre av materiell nöd just här än vad som fanns i min föreställningsvärld.

TV: Metin från Södertälje möter sina landsmän i kristet flyktingläger

Men bara några mil ifrån Erbil har IS-krigarna intagit kristna städer och byar. Det är som att befolkningen i Borås skulle ha flytt till Göteborg efter att terrorister intagit deras hem, kidnappat, dödat och förstört kyrkorna. Eller att invånarna i Ystad skulle inhysas av Malmös befolkning under snart två år.

Naturligtvis vill flyktingarna hem igen. Men de kan inte – eller vågar inte. Antingen är IS-männen kvar, eller också lurar de några få kilometer utanför stadsgränsen – och kan anfalla när som helst. Spökstaden Telskuf på Nineveslätten, som Dagen skrivit om, är ett exempel på hur IS oväntat kan gå till attack och döda.

Veterinären Waleed Behnam Mikheal och hans familj med två döttrar, tio och elva år, bor i ett flyktingläger i utkanten av Erbil. Här finns de tillsammans med ungefär 5 500 andra på flykt från staden Qaraqosh, åtta mil bort. Eller från Bakhdida "Guds stad", som Waleed hellre säger på sitt eget språk. Assyrier, syrianer och kaldéer hör till den kristna ursprungsbefolkningen. Han berättar om de tre syskonbarnen i Sverige, som ibland hjälper till med pengar, men för egen del vill han och familjen stanna kvar i Irak.

Vi sitter inträngda och samtalar runt ett bord i den lilla vagnen, eller boden, som de nu bor i.

– Vi vill gärna åka utomlands, men som turister - inte som flyktingar, säger Waleed.

Det var i augusti 2014 IS attackerade Bakhdida och andra städer och byar på Nineveslätten. Närmare 60 000 människor flydde under tolv timmar. Waleed och hans familj lämnade staden när IS var tre kilometer utanför, och bomber och granater landade nära deras hus. En kvinna och två barn dödades av en granat. Det var avgörande för deras beslut att ge sig i väg.

Med närmare tio tusen bilar ute på vägarna tvingades familjen gå till fots mot Erbil, med ljudet av bomberna i bakgrunden. Förutom de två små döttrarna hade man också med sig den svårt sjuka svärmodern.

– Vi fick stanna och vila var tionde minut. Men när vi varit ute i tre timmar, och gått kanske fyra kilometer, kom en bil och tog upp oss. Det var Guds hand.

Waleed Behnam Mikheal beskriver de många bröllopsfesterna och glädjen hos ett fredligt folk i Qaraqosh, innan IS tog över. Som välutbildad veterinär i en jordbruksbygd arbetade han nära många muslimer. De var hans kunder, och han hjälpte dem med får, kycklingar, fisk och så vidare. Såg till att ge dem arbete, berättar han.

– Jag är ledsen att behöva säga att det var de här muslimska jordbrukarna, en del av mina kunder, som stöttade IS när de kom.

Liknande händelser har vi i Sverige hört berättas från folkmorden i Bosnien och Rwanda, där tidigare grannar plötsligt vände sig mot varandra. Waleed säger att misstron är djup på grund av det inträffade. Hur ska man kunna lita på varandra igen, även om IS drivs i väg? Det kommer att ta tid att bygga upp förtroendet.

Den djupt troende veterinären framhåller samtidigt att det finns muslimer som agerar annorlunda. Kurderna, de är också muslimer, kom exempelvis för att kämpa mot IS och för att försvara hans familj och folk.

Han delger en djupt kristen tanke att det inuti varje människa ryms både gott och ont. Det finns människor med hat, men också de som låter det goda komma fram.

– Jag bryr mig om vad som är gott inuti. Jag ber för de här muslimerna, säger han.

Nu bor de sedan snart två år i flyktinglägret – får mat där, men pengarna familjen tjänat ihop har de ingen tillgång till och lär kanske aldrig återse. Waleed längtar efter att kunna börja jobba som veterinär igen. Men så här långt har det inte varit möjligt.

Irak kan tyckas långt borta, men i Sverige finns närmare 150 000 assyrier, syrianer och kaldéer med rötterna i Irak, Turkiet eller Syrien. Bara i Södertälje handlar det om 33 000 personer. Dessutom lever ungefär 150 000 kurder från samma område i Sverige. Många kontaktytor alltså. Nästan alla vi möter har en släkting i Sverige och kan man inget annat ord på svenska så kan man i alla fall säga just ”Södertälje”.

Samtidigt finns förstås skillnader i kultur. En sådan kulturskillnad som blir tydlig under några dagar på Nineveslätten är att man inte räknar individer, utan familjer. Så många ”familjer” bor i byn eller staden, berättar de. Som svensk journalist vill jag genast översätta till antal personer. Om jag i snitt tar gånger fem blir det ungefär rätt är lärdomen efter ett tag.

Syrisk-ortodoxe ärkebiskopen i staden Mosul, Nicodemus Daoud Sharaf, tar emot i sin fotsida svarta ämbetsdräkt, med ett brett rött band runt kroppen nedanför bröstet, och en lika röd huvudbonad. "Det är färgen på mitt folks blod", säger han. Också denna kyrkans man har flytt till Erbil. Han var den sista biskopen som lämnade Mosul när IS tog över 9 juni 2014. IS-männen var då 300 meter ifrån honom. Fem timmar senare hade de övertagit hela staden, där kyrkklockorna inte längre ringer – för första gången på 1 600 år.

– Vi är den kristna ursprungsbefolkningen i området, som pratar Jesu språk. Västvärlden försvarar pandan som en unik djurart som inte får utrotas. Men detta är vad som sker med kristenheten i Mellanöstern i dag. Vi är de första martyrerna som vittnade om kristendomen, säger Nicodemus Daoud Sharaf.

– Det är ett folkmord som pågår. Folkmord betyder inte att man måste döda personen direkt. IS dödar vårt folk också när de dödar vår historia, vårt arv och våra kyrkor.

Precis som veterinären Waleed har han en berättelse om hur de muslimska grannarna vände sig emot de kristna när IS kom. I Mosul hade ärkebiskopens katedral S:t Efraim extra generatorer som producerade elektricitet. Vid problem med strömmen lät man de muslimska grannarna få del av elkraften. Ändå var det de grannarna som kom och rev ner korset i kyrkan.

– Vi har varit med de här människorna i 1 400 år, men någon har nu drivit dem till att döda alla som inte är muslimer, säger han och skakar på huvudet.

Sedan något år tillbaka har IS förvanskat hans kyrka till moské – trots att det redan finns tre moskéer runtomkring. 600-tals kyrkan S:t Mary i Mosul är förstörd helt och hållet. För att inte tala om flera präster som har dödats de senaste åren.

I spåren av att Iraks diktator Saddam Hussein föll år 2003 förlorade Mosul allt vad ledning, lag, polis och skydd heter, säger ärkebiskopen. Att ett drygt decennium utan lag påverkar är inte konstigt, menar han.

Nicodemus Daoud Sharaf talar god engelska och kan dessutom säga ”jättebra” på svenska. Han är just nu starkt oroad över att Erbil de senaste sex månaderna har förlorat 3 000 kristna familjer som har flyttat utomlands. Det innebär att antalet kristna familjer i staden har minskat till 10 000.

– Tiden är det som dödar oss just nu. Detta medan folk i väst fortfarande funderar. Jag är ledsen, men tiden är vårt stora problem, säger ärkebiskopen med hänvisning till den snabba utflyttningen från landet.

De totalt 1,6 miljoner kristna i Irak när Saddam försvann har i dag minskat med 80 procent till färre än 300 000. Minoriteten är under en procent av landets befolkning.

Han berättar om den ena utländska delegationen efter den andra som varit på besök. Vidare om hur han två år innan IS övertog stora landområden framförde sin oro i Pentagon och Vita huset i USA.

Nicodemus Daoud Sharaf saknar krafttag som driver bort IS – även om amerikanarna och andra internationella aktörer finns på plats i landet.

Kanske upplever han riksdagsdebatten här hemma i Sverige nyligen, där partierna inte kunde ena sig om att erkänna det pågående folkmordet, som ytterligare ett exempel på när politiker inte agerar.

Om rädslan är stor för att flytta hem igen så är längtan också stor bland dem jag möter. Meriam Emad, 27-årig tolk, flykting från Qaraqosh och partipolitiskt aktiv, är en av dem som drömmer om en "fredad zon" med självstyre för den kristna minoriteten på Nineveslätten. Men ska det bli verklighet så behövs internationellt beskydd utifrån, säger hon.

I den slutsatsen instämmer flera av dem jag pratar med.

– Vi behöver en fredad zon för att kunna bygga vår egen ekonomi och utbildning. Iraks regering bryr sig inte om de kristna alls. Jag uppmanar alla kristna att stanna här. Det här är vår civilisation. Förhoppningsvis ska Europa någon gång förstå vad som pågår, säger Meriam Emad.

Akademikern Aziz Emmanuel al-Zebari från universitetet i Erbil gör sin egen analys, och stryker under att FN, USA och EU behövs i norra Irak under en period för att stabilisera situationen och skapa säkerhet. Det gäller alltså även om Islamiska staten slås tillbaka från Mosul och andra städer och byar i regionen. Vidare behövs tid för att förändra mentaliteten i de områden där terroristerna styr i dag, anser han

– De muslimska barnen i IS-områdena är uppvuxna med att hata icke-muslimer som kristna och yazider. Det har de fått lära sig i skolan.

I såväl professor al-Zebari som i Meriam Emads beskrivningar är den kristna minoriteten rikt utrustad med duktiga personer med hög intellektuell kapacitet: 120 professorer bara i Qaraqosh. Vidare med möjligheter att skapa en polisstyrka och goda politiska krafter – om man kan förenas. En fredad zon på Nineveslätten skulle även kunna vara ett positivt exempel för övriga Irak, anser de.

– Vi skulle kunna vara en resurs för att sprida demokratiska värderingar och visa på hur man kan samexistera med andra grupper, säger al Zebari.

I dag betraktas Nineveslätten som det naturliga – och kanske enda möjliga – området att samla den hårt ansatta kristna befolkningen av assyrier, syrianer och kaldéer från Turkiet, Syrien och Irak. Här jämförs det ibland med när Israel bildades 1948 och judarna fick ett eget land där de kunde bo, även om det den här gången inte talas om en statsbildning, utan om en "fredad zon" med viss autonomi inom Iraks gränser.

– Om vi får fred och stabilitet tror jag många vill komma tillbaka från Europa, USA och Australien, och även kristna i Syrien, som vill flytta hit, säger al Zebari.

Meriam Emad minns hur några av skolbussarna sprängdes i luften när hon var på väg till universitetet i Mosul. Två studenter dog. Och hon minns när familjen tidigare bodde i huvudstaden Bagdad, där hennes kristna vän kidnappades. Meriams pappa blev så rädd att han tog familjen och flyttade till Nineveslätten. Nu är familjen på sex personer flyktingar i Erbil. Men de bor i en vanlig lägenhet som de hyr. Precis som många andra som har råd. Med en bror som har Downs syndrom är hon tacksam för möjligheten.

Intill de arabiska basarerna i centrala Erbil visar Meriam mig ett stort modernt kontorskomplex som har gjorts om till flyktingbostäder. Fastigheten ägs av en rik kristen irakier i exil i Europa, som vill göra en insats för sitt folk. Andra flyktingar från Nineveslätten har flyttat in i lägenheter som blev tomma när IS hotade men aldrig intog staden.

Kanske är det därför jag uppfattar att livet fortgår som vanligt, och inte ser internflyktingarna, även om många av dem faktiskt bor här. Kanske skulle vi försöka lösa det på samma sätt i Sverige? Verkligheten är samtidigt att det även finns tältläger med tusentals yazidiska flyktingar ett par timmars bilresa bort.

Jag frågar syrisk-ortodoxe ärkebiskopen Nicodemus Daoud Sharaf om han vill hälsa något till kristenheten i resten av världen.

– Först och främst uppmanar jag er att be för oss. Och till att hjälpa oss som bröder i Jesus i Irak och Syrien för att vi ska kunna stanna i vårt land. Driv på era regeringar att sätta press så att andra flyktingar kan återvända hem. Se också till att vi får beskydd. För det är ingen som beskyddar oss.

– Vårt problem är att vi förknippas med västvärldens kristna. Här i Irak tror man att väst beskyddar oss. Från väst vill man samtidigt inte uppmärksamma oss kristna specifikt för då anses man inte värna hela mänskligheten. Så vi är förlorare från båda håll, säger ärkebiskop Nicodemus Daoud Sharaf.

---

Bakgrund:

  • Avsiktliga och systematiska handlingar i syfte att helt eller delvis förinta en etnisk, religiös eller nationell grupp.

    De systematiska handlingarna kan vara 1) att döda 2) att skada – både fysiskt och psykiskt 3) att medvetet utsätta människor för svåra levnadsförhållanden 4) att förhindra tillökning av barn 5) att tvångsförflytta barn.

    Folkmord infördes som juridiskt begrepp i FN:s folkmordskonvention 1948.

---

Thomas Österberg

Thomas Österberg är reporter och stf ansvarig utgivare på Dagen.

Fler artiklar