Svenskhet i ett mångkulturellt samhälle

”I Sverige måste man alltid bli bjuden”

Som på kommando började svenska politiker häromåret prata om svenskhet och svenska värderingar. Men går det att tala om svensk identitet i ett föränderligt, mångkulturellt samhälle? I församlingen New Life finns människor från hela världen. Dagen pratar med fem av dem i jakten på svenskheten. 

När utbytesstudenter kommer till Uppsala universitet får de en folder som informerar om att de befinner sig i ”ett av världens säkraste och mest jämlika samhällen.” I den medföljande checklistan finns allt de behöver veta om livet i Sverige. Till exempel hur viktigt det är med fika och att ordet ”lagom” summerar den svenska konsensusmentaliteten.

Många skulle nog hålla med om att både ”fika” och ”lagom” är typiskt svenska företeelser. Men vad ingår mer i att vara svensk?

Från enhet till mångkultur

Frågan har blivit aktuell sedan svenska politiker under Almedalsveckan 2016 tävlade i att flest gånger nämna ”svenska värderingar” och sedan försöka definiera desamma. Ansvar, jämställdhet och en vilja att ”göra rätt för sig” var saker som nämndes.

Men är det exklusivt svenska värderingar? Och vad hände med de mindre smickrande egenskaper som brukar tillskrivas oss nordbor?

De senaste decennierna har Sverige utvecklats från enhetssamhälle till att bli mångkulturellt. I dag har 20 procent av vår befolkning bakgrund i ett annat land, och varje år flyttar 100 000 männi­skor hit, varav många flyktingar.

52 nationaliteter finns representerade

EFK-församlingen New Life i Stockholm återspeglar bilden av det nya Sverige. Bland de 800 medlemmarna finns 52 nationaliteter representerade. När jag besöker deras gudstjänst är den dova industrilokalen i Alvik full av människor från hela världen. De sitter runt bord och mitt i gudstjänsten dukas kaffe och bullar fram för en stunds gemenskap, innan predikan tar vid. Mångfalden är slående och språken blandas kring borden. Jag kan inte låta bli att tänka att det är så här det kommer att se ut i himlen.

Gudstjänsten avslutas med förbön, både framme vid scenen och spontant kring borden. Nara Bäckström från Mongoliet är en av förebedjarna. Hon strålar när hon berättar om hur mycket församlingen betyder för henne. Här har hon sitt sammanhang och sin familj.

– Jag var tidigare gift med en svensk man, men sedan vi skilde oss blev församlingen ännu viktigare för mig.

Vi slår oss ner i sofforna i ett angränsande rum tillsammans med Paul Segerström från USA, Sheila Jerioth från Kenya, Cris Salvador från Filippinerna och Olha Dziuba från Ukraina. De har flyttat till Sverige på grund av arbete, studier eller kärlek. Sheila Jerioth är den som har bott här längst med sina 23 år medan Cris Salvador med sina 7 år är den som varit här kortast.

Sheila märker hur hon har förändrats under sina två decennier i Sverige.

– I Sverige känner jag mig kenyansk, men när jag åker till Kenya känner jag mig väldigt svensk. I Afrika är människor sociala, men jag märker hur jag numera kan bli störd av det. Integritet har blivit viktigare för mig. Det är väldigt tydligt att jag har blivit formad av samhället jag lever i.

Utbredd individualism

Vi pratar om svenskhet och om det egentligen går att säga att något är typiskt svensk. Det som först kommer upp är den utbredda individualismen. Olha Dziuba har märkt av en stor skillnad bara mellan Ukraina och Sverige.

– Här i Sverige är oberoende en stark värdering, vilket barn får lära sig redan i förskolan. I Ukraina upplever jag att man värderar vänskap och familj mer.

– Ja, i Sverige är man beroende av staten, men inte av familjen. Men staten kan ju inte vara där fysiskt när man mår dåligt, konstaterar Sheila.

Även Nara har upptäckt oberoendet baksida.

– Mina svenska vänner tar nästan aldrig emot hjälp även när jag säger att jag verkligen vill hjälpa. I Mongoliet är det helt tvärtom. Problemen tar aldrig slut för det är alltid någon som behöver en.

Cris Salvador som arbetar som barnskötare på en förskola har på nära håll sett hur idealen kring oberoende lärs ut från tidig ålder.

– I allt vi gör ska vi ha en individuell approach utifrån läroplanen. Redan från 1,5 års ålder ska vi lära barnen att vara självständiga, de ska kunna ta av sig skorna, kunna äta själva, ja, göra det mesta själva. I Filippinerna är det självklart att barnet under sina första år ska vara med familjen.

Amerikanen och Handelsprofessorn Paul Segerström fyller i:

– Jag tror att det är ett misstag att låta ett­åringar gå i förskola. Forskning visar att barnen upp till tre års ålder behöver vara med sina föräldrar. Här i Sverige är det många som väljer karriären framför barnen.

Svårt att släppa in nya människor

Kanske har det svenska fokuset på individen också gjort att man ogärna släpper in nya människor i sin gemenskap. Kvintetten jag möter delar erfarenheten att det till en början är svårt att lära känna svenskar.

För Sheila tog det ett år innan hon lärde känna sina arbetskollegor på sjukhuset där hon arbetar med psykiatri och när Olha hälsade på sina kurskamrater från universitetet när de sågs i tunnelbanan eller i hissen möttes hon av oförstående blickar.

Det tog också ett tag innan New Life-medlemmarna blev bjudna på svenskt kalas, något som i sig blev en kulturkrock. Cris berättar om första gången han skulle på picknick.

– Alla tog ju bara med mat till sig själva!

– Och när min son skulle på sitt första svenska kalas var jag övertygad om att föräldrarna också skulle vara bjudna. Jag stannade kvar, men fick snart veta att det skulle man inte göra. I Filippinerna får vem som helst komma på fest. När min familj var tillbaka där efter sju år i Sverige bjöd vi in till stor fest och då kom folk som vi inte kände in från gatan.

Sheila och Nara ler. De känner igen gästfriheten Cris talar om från sina hemländer och har förvånats över att man i Sverige till och med måste bli inbjuden för att gå på bröllop eller begravning. Eller på hemgrupp för den delen.

– Det finns en tydlig skillnad mellan de svenska hemgrupperna och migrantgrupperna, säger Sheila. De svenska kan bestå av åtta personer under flera år, medan migrantgrupperna växer. I för sig kanske de inte är lika välorganiserade som de svenska grupperna, men de växer.

– Det jag tycker är märkligt är att man till och med måste anmäla att man tar med en extra person till hemgruppen. En kille ville vara med i vår grupp men fick höra att den var full, så han fick åka ända till Sollentuna för att vara med i en annan grupp, berättar Cris.

Paul och Olha som kommer från USA respektive Ukraina känner igen sig i sättet att begränsa såväl högtider som hemgrupper till ett visst antal personer.

– Men det jag chockades över här var att man måste planera allt så långt i förväg, ingen kan hitta på något spontant. Dagen efter vi kom hem från en skidresa med några vänner hade kvinnan i familjen redan bokat nästa års resa. För mig var det helt otroligt, säger Olha.

Den unga generationen är mer ”svensk”

Bilden som New Life-medlemmarna tecknar stämmer väl överens med den svenska politiska historien. Kanske finns det en svensk mentalitet, starkt präglad av individualism, som påverkar såväl hur vi bjuder in till fest som hur vi uppfostrar våra barn.

Men kanske finns det också vissa värderingar som vi slarvigt benämner som svenska.

– Många grundläggande värderingar är samma var man än kommer i världen, men vi har vårt sätt att organisera samhället, vilket också påverkar hur vi interagerar. När jag flyttade hit från Kenya tyckte jag att skillnaderna var jättestora, men nu ser jag att den unga generationen kenyaner har ett mer ”svenskt” sätt att vara när det gäller självständighet och jämställdhet, säger Sheila Jerioth.

alternative_text

I församlingen New Life i Alvik, Stockholm, möts fr v. Nara Bäckström från Mongoliet , Olha Dziuba från Ukraina, Sheila Jerioth från Kenya, Cris Salvador från Filippinerna och Paul Segerström från USA.

”Viktigast att ha sin identitet i Gud”

Nationalitet är inget vi vare sig väljer eller förtjänar. Ändå präglar den vilka vi är. Clive Adams är sydafrikanen som varit kyrklig ledare i såväl England som Norge. Sin främsta identitet har han i Gud. 

Som ung vägrade Clive Adams, ledare för Frälsningsarmén i Sverige, sjunga med i den sydafrikanska nationalsången. Sitt hemlands flagga spottade han på eller använde för att putsa sina skor. Apartheidsystemet gjorde att han skämdes över att komma från Sydafrika. I dag finns både den nya sydafrikanska flaggan och en affisch med den nya nationalsångens text på hans kontor på Östermalm i Stockholm.

– Efter att apartheidregimen fallit, satt jag i London och såg de olympiska spelen. En sydafrikan vann maraton och för första gången i mitt liv kunde jag känna en stolthet. Tidigare hade jag alltid sagt att jag kom från Sydafrika, men inte att jag var sydafrikan. Men efter det som skedde med Mandela kände jag en stolthet, på samma sätt som svenskar eller norrmän varit stolta över sina länder.

Valde sydafrikanskt medborgarskap över norskt

Clive Adams är gift med en norska och bodde under många år i Norge. Han pratar flytande norska, men valde det sydafrikanska medborgarskapet framför det norska när han inte tilläts ha dubbelt. Identiteten som sydafrikan är viktig, men inte viktigare än den kristna.

– I den grad min sydafrikanska identitet gör mig till en bättre människa är den värd att tala om. Och som sydafrikan i Sverige är det viktigt att förstå att har något att bidra med utifrån vår historiska kontext. På så sätt präglar min nationalitet samhället positivt.

– Men som kristna har vi en dubbel identitet, vi är medborgare av himmelriket. Att veta vilka vi är i Kristus betyder att vi vet vilka vi är och vad vi står för. Vår förpliktelse till identiteten som kristen är alltid viktigare än nationaliteten.

Är det över huvud taget viktigt att tala om nationalitet?

– Det är okej att tala om nationalitet, men om man går så långt att man börjar säga att Sydafrika är bättre än till exempel Zimbabwe, då får vi problem. Min sydafrikanska förståelse har med Sydafrika att göra, inte med andra länder. När vi tycker att vi är bättre än andra övergår patriotism i nationalism.

– Sverige har mycket att tacka Gud för, det är inget att be om ursäkt för. Det respektfulla sättet att bemöta andra människor, freden och lugnet – det finns mycket att vara stolt över. Men om du börjar säga att du är svensk för att du inte vill vara norsk, då har du problem. Det går emot Bibelns ord om att alla människor är lika. Och då menar jag inte bara alla svenskar, utan alla jordens människor.

– Och egentligen skiljer sig inte svenska värderingar från andra västerländska länder. Jämlikhet, ansvarskännande, förståelse för människovärdet och rättighetsfokus finns inte bara i Sverige. Det är svårt att säga vad som gör svenskar speciella, men alla påverkas ju såklart av att leva i ett land med en viss regering och vissa lagar.

”Utmaning att hålla fast vid värderingar”

Clive Adams lyfter också att våra värderingar på riktigt visar vad de håller för när de prövas. Som under 2015 när Sverige fick ta emot många flyktingar.

– Många hade svårt att stå fast vid sina ideal. Talet om människors lika värde blev bara ord när jämlikheten prövades i praktiken. Kyrkans utmaning är att hålla fast vid vad den står för, oavsett kontext. Därför är det viktigt att värna vår relation till Gud och förstärka vår relation i Kristus.

Är det någon skillnad i att vara kyrklig ledare i Sverige till skillnad från Norge, England och Sydafrika?

– Jag växte upp i ett hierarkiskt samhälle där de visar en nästan onaturlig respekt för ledaren. Status är väldigt viktigt där medan det här i Sverige är mer fokus på mig som person. Mitt ledarskap handlar om att få mitt team att arbeta väl i stället för att jag ska diktera villkoren. Här i Sverige kallar mina medarbetare mig för Clive, vilket inte skulle hända i England. Men jag är mycket mer bekväm med det svenska sättet, det ligger närmare min personlighet. n

alternative_text

Clive Adams, Frälsnings­arméns ledare i Sverige, har en mix av berikande erfarenheter med sig från olika delar i världen, men framför allt är han kristen.

Vi måste komma bort från kliché­artade bilder av svenskhet och snarare titta på hur vårt politiska system har format oss. Det säger professor Lars Trägårdh (bilden) till Dagen.

Få forskare har djupdykt i svensk mentalitet, såsom Lars Trägårdh. Han är professor i historia och civilsamhälleskunskap vid Ersta Sköndal Bräcke högskola och författare till boken ”Är svensken människa?” (Norstedts) tillsammans med Henrik Berggren.

– En av mina huvudpoänger är att dagens debatt kring svenskhet har hamnat fel eftersom man inte kan särskilja på värderingar och svensk kultur i den mer antropologiska bemärkelsen: Inte bara vaga värderingar och traditioner utan även handfasta lagar, institutioner och praktiker. Det resulterar i ytliga diskussioner om köttbullar och midsommar där man gör sig lite lustig kring svenska värderingar, säger han.

I sin forskning har Lars Trägårdh undersökt hur svensk lagstiftning format våra värderingar och upptäckt att idealet om oberoende har såväl historiska rötter som samtida politiska kopplingar.

– Medan välfärdssystem i andra länder är kopplade till familjen eller till arbetet är det i Sverige helt kopplat till idén om individuell autonomi, till exempel när det gäller studiestöd, pension eller särbeskattning av makar.

Statsindividualism

Det svenska samhället bygger på vad Trägårdh kallar statsindividualismen, ett samhällskontrakt som består av en allians mellan staten å ena sidan och den fria individen å andra. Och individualismen har historiska anor. I Sverige har vi aldrig haft ett klansamhälle där vi funnit vår identitet i gruppen. Dessutom har vi inte sedan 1300-talet levt i storfamiljer, så som man gjort i andra samhällen.

Varifrån kommer vår starka tilltro till staten?

– Vi kom tidigt att omfamna principen om att ”land ska med lag byggas” vilket skapade en grund för laglydnad och respekt för gemensamma institutioner. Men även Reformationen och lutherdomen spelade en viktig roll.

– Luther accepterade staten som kyrkans överhuvud, vilket har gjort att det skapades en harmoni mellan Svenska kyrkan och staten. Dessutom lärde Luther att individen kunde ha en direkt relation till Gud och därmed slippa ett hierarkiskt prästerskap, så han präglade även vår syn på individen, förklarar Lars Trägårdh.

Finns det andra värderingar än statsindividualismen som du skulle beteckna som typiskt svenska?

–  Värderingarna är en produkt av en historisk process där människor har kämpat för vissa ideal. Till exempel genom folkrörelserna, för religionsfrihet, eller kvinnorörelsen, för jämställdhet.

– När vi gör undersökningar kring svenskhet ser vi också att det som är viktigt för att uppfattas som svensk framför allt har med lagar och regler att göra, så det handlar inte om det etniska eller huruvida ens föräldrar är svenskar. Det känns hoppfullt.

Självgod attityd

Kanske måste vi också revidera bilden av oss själva som svenskar. Lars Trägårdh är inne på det.

– Vi har en bild av oss själva som en slags moralisk stormakt. Det är en självgod attityd av att vilja läxa upp alla andra. Svenskar som är kritiska till Sverige blir ändå stolta över sitt land när de är utomlands. Och det kan man ju i för sig vara, det finns goda skäl att vara stolt. Samtidigt kan det uppfattas som ett enda paket av skryt och självgodhet när vi säger att vi är världens mest jämställda land.

– Man brukar ju säga att vi lever med jantelagen, men jag tycker att den är överreklamerad. Vi lever i ett konkurrenssamhälle och är vinnare i den globala ekonomin. Vi är inte så försynta egentligen utan ganska duktiga på att framhäva oss, både som individer och som land.

alternative_text

World Value Survey 2015

Den mest omfattande internationella studien som har gjorts kring värderingar heter "World Value Survey" från 2015. 

Utifrån statsvetarna Ronald Inglehart och Christian Welzels teorier har man placerat världens länder längs två värderingsskalor; en som går från traditionell till sekulär och en som går från överlevnad till självförverkligande. 

Sverige sticker ut genom att placera sig högt både på den sekulära skalan och på skalan om självförverkligande. Vi är ett land med svag tonvikt vid religion, traditionella familjevärderingar och auktoritet, men med stark betoning vid tolerans, miljö, jämställdhet och HBTQ-frågor.