Familj

Diakonissan som vill dö med stövlarna på

Uppväxt i pingströrelsen, jobbat som diakon i Svenska kyrkan och landat i EFS. Den beskrivningen säger en del om vem Febe Björklund är. – Jag har mött motgångar men levt ett rikt liv. Gud har välsignat, säger hon inför sin 80-årsdag.

För Febe Björklund började det diakonala engagemanget redan i barndomen. Som dotter till pingstpionjären Hjalmar Andersson fick hon tidigt erfara betydelsen av ett öppet hem.

─ I mitt barndomshem fanns plats för såväl trosfränder som människor på livets skuggsida, berättar hon.

Då var diakoni inte ett begrepp på samma sätt som i dag. Diakoni, som betyder "tjänst”, har alltid varit viktigt för den kristna församlingen. Fram till reformationen stod katolska kyrkan, munkarna och nunnorna för den sociala omsorgen.

Martin Luther ansåg att ämbetet diakoni inte längre behövdes. Genom den pietistiska väckelsen i Tyskland i mitten på 1800-talet kom det diakonala synsättet till Sverige.

Febe vigdes till diakon på Ersta 1990, ett ganska otippat val för en person som fostrats i pingströrelsen. Första dagen på utbildningen mötte hon några gamla diakonissor som frågade vad hon hette.

─ Jag heter Febe, svarade jag. ”Oh, ett sådant vackert namn!”, tyckte de. ”Du vet väl om att den första diakonissan i Bibeln hette Febe?”

Deras ord blev för Febe ett uttryck för Guds omsorg och ett tecken på att hon inte gjort avsteg från Guds plan. Efter 12 års anställning som diakonissa i Svenska kyrkan i Bromölla var det dags att sluta.

Var du tvungen att sluta som 65-åring?

─ Nej, men man nöts ganska mycket i tjänsten, förklarar Febe, som känt sig fri som pensionär att fortsätta på den inslagna vägen.

Slutat har hon egentligen aldrig gjort. Kanske slagit av på takten en smula, i så fall med ålderns rätt.

Som kurator inom landstinget och inspektör hos arbetsmarknadsverket på 1980-talet blev hon utbränd, även om ordet inte var uppfunnet vid den tiden.

─ Förmodligen hade jag kunnat få sjukpension, men det kändes inte som ett alternativ.

I den vevan kom tankarna på att utbilda sig till diakon. Ett val Febe aldrig ångrat, trots att hon haft många olika järn i elden under sitt långa liv.

Ett axplock: Politiskt engagemang för Kristdemokraterna i kommun och landsting. Nämndeman i tingsrätten. Kyrkomötesombud. Universitetsstudier i Lund. Hela Människan och Blekinge läns nykterhetsförbund.

─ Att bli vigd till diakon ger råg i ryggen. Man får en plattform att jobba utifrån och jag fick dessutom möjlighet att komma ut i samhället och tala om diakonins betydelse.

─ Diakoni är underskattat i samhället, en resurs som behöver aktualiseras mer i vår tid, menar hon och levererar en definition:

─ Diakoni handlar om att göra något för någon annan utan tanke på egen vinning.

Hur känns det att fylla 80 år?

─ Jag har svårt att sätta ord på det, säger hon, och för första gången verkar Febe inte ha en tydlig åsikt. Men

sedan kommer det:

─ ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”, utbrister hon och låter därmed förstå att hon vill leva i nuet, inte i det förgångna.

Sitt andliga hem har hon funnit i EFS på Listerlandet, närmare bestämt i Listerkyrkan i Hällevik.

─ Där är lite av en blandning mellan Svenska kyrkan och det frikyrkliga. Det passar mig.

Några planer på att mata duvorna på torget som i Hasseåtages sketch har hon inte.

─ Jag vill dö med stövlarna på!

Fler artiklar för dig