Familj

Drömmen om ännu en bok dog inte med Marianne Johansson

Marianne Johansson lovade sig själv att till sin 100-årsdag skulle hon ge ut ännu en bok. Tyvärr räckte inte hennes levnadsdagar så långt. Men löftet visar sig hålla, tack vare familjen som förstod att i Mariannes dator gömde sig en skatt i form av ett påbörjat bokmanus och allehanda opublicerade texter.

De inre känslospjällen står på vid gavel när jag sitter vid mitt skrivbord för att knacka ner ännu en text om denna sällsamma människa som Marianne ju var. Först var vi kollegor och sedan blev vi vänner för livet. 2017 reste jag tillsammans med Marianne och hennes svärdotter Ingrid Johansson till Burkina Faso för att dokumentera en resa och ett återseende av det Afrika där Marianne och hennes man Olle i yngre dagar arbetat som missionärer. Dagenläsarna fick den då 97-åriga Mariannes äventyr serverade i ett fylligt reportage som en del kanske fortfarande minns. Själv kommer jag bäst ihåg de kolsvarta kvällarna, när hettan bedarrat något och Marianne sjönk ner i en fåtölj och började rada upp berättelse efter berättelse från sitt liv.

Man skulle kunna säga att hon gläntade på de där lådorna som hon använt som sinnebild för sina tidigare böcker. Den första kom 2004 och hette "Min blå byrå har många lådor". Den innehöll en rad texter från hennes tid som krönikör i Dagen. En andra bok med samma upplägg kom 2016 sedan hon överraskat sig själv med att överleva ett krossat bäckenben. "Min lila byrå har flera lådor" fick den heta. Och ur byrån fiskade hon fram alla dessa berättelser och funderingar ur verkliga livet. Marianne stod med båda fötterna på jorden, men var samtidigt något av en filosof som ledigt kunde låta tankarna spinna iväg åt snart sagt vilket håll som helst. Bara för att pröva hur det kändes att tänka eller tycka på ett visst vis.

Livet var sällan tråkigt i Mariannes sällskap.

För rättvisans skull ska det även sägas att Marianne 2006 skrev en bok om sin mans livsresa. Olle Johansson, som hon oftast kallade honom i dagligt tal. Eller PIL-Olle som han var känd som i pingströrelsen. PIL (Pingströrelsens internationella litteraturcentrum) för att han arbetade med litteraturmission. Även för Marianne blev böcker en missionsgärning, för hon lät behållningen från flera av sina böcker gå till arbetet i Burkina Faso som sonen Bertil och hans fru Ingrid varit med och byggt upp.

Så blir också fallet med hennes absolut sista bok – ”Min röda byrå hade många lådor”. Eller finns det ännu fler manus i datorn hon lämnade efter sig? I enlighet med Mariannes vilja går överskottet för jubileumsboken till arbetet på det sjukhus som Västafrikahjälpen byggt i Banankeledaga i sydvästra Burkina Faso. Samma sjukhus som Marianne och jag besökte september 2017.

Onsdag den 15 juli skulle Marianne ha fyllt 100 år. Hade hon orkat hade hon garanterat ställt till med både bokfirande och födelsedagsfest i Lekebergskyrkan i Fjugesta som stod henne nära de sista åren av hennes liv. På valborgsmässoafton 2019 sprack den planen.

Men inte helt och hållet, för bokrelease ska det bli och det på 100-årsdagen. Mariannes familj håller i trådarna, precis som de gjort möjligt för boken att bli till. Sonhustrun Ingrid har samlat Mariannes texter och tillsammans med barnbarnet Elisabet har hon redigerat innehållet. Den här gången finns även några av de akvareller som Marianne målade med som illustrationer. Jag tror att hon ler i sin himmel.

Läs mer En färgstark missionär har fått sin sista kallelse

---

Marianne Johansson (1920–2019)

  • Skulle ha firat sin 100-årsdag den 15 juli.

    Men familjen ställer till med 100-års­firande i form av en bokrelease för "Min röda byrå hade många lådor" som alltså utkommer postumt.

---

Fler artiklar för dig