Ex-idrottstjärnan Maria Brandin har blivit diakon

Vägen fram till att bli diakon har varit lång, berättar Maria Brandin. Beslutet har växt fram.

– Jag har funderat på det i många år och slagit det ifrån mig, men till slut kom det starkare och starkare och då påbörjade jag processen.

Hon beskriver sin längtan efter att bli diakon som en kallelse.

Vad är då en kallelse?

– Att vara så fylld av Guds kärlek att det sipprar över och man känner att man vill ge vidare det man fått.

När började du tro på Gud?

– Det har jag gjort sedan jag var liten och gick i söndagskolan i Kungälvs kyrka. Och där satt jag och tittade på dom där fina takmålningarna. Men där grundades en barnatro som blev starkare efter hand, som sedan följt mig följt mig genom livet. Under mina aktiva år var tron kanske inte så synlig, men det var en grundtro som gav mig trygghet.

När elitkarriären väl var slut bestämde hon mig för att nu skulle det få synas att jag trodde på Gud.

Många elitidrottsmän tackar Gud för sina framångar – hur känner du inför det – är det något du gör själv?

– Jag bad alltid till Gud innan loppen. Det var en del av min uppvärmning. Jag åkte ut på vattnet och rodde upp ovanför starten och bad. Jag var alltid väldigt nervös inför stora tävlingslopp, men när jag bad så la sig nerverna på rätt ställe.

Vad har du för förhållande till att sporten i dag – kör du något pass ibland?

– Hemma blir det inte så mycket. Men just nu, när jag är här uppe i Uppsala är jag lite hjälptränare i Stockholmspolisens rodd. Och det är roligt. Så vi får se om det bli någon fortsättning på det.

Så ni är inte en roddfamilj hemma?

– Nej, barnen kan ju ro, de har en båt, men de håller på med andra sporter.

Vad var det bästa med att vara elitidrottare?

– För mig var det att se hur långt man kunde driva kroppen, hur bra och hur stark jag kunde bli. Sedan var det jobbigt att inför tävlingarna, jag var ju alltid så nervös. Sedan var det roligt med själva tävlandet också, speciellt om man vann. Men att känna att man var i sjukt bra form inför ett lopp och att känna att man kunde mäta sig med de som ligger bredvid, det var en bra känsla. Jag älskade ju att träna, det var min största drivkraft egentligen.

Övergången från elitidrottskarriär till ett mer civilt liv – hur gick den?

– Jag hade bestämt mig att jag skulle köra mitt sista mästerskap 2001 så det var jag inställd på. Mina sista år blev inte som jag hade hoppats, min rygg gick sönder 1999. Men jag gjorde ju comeback efter tre diskbråcksoperationer och fullföljde min plan med ett sista OS 2000 och ett sista VM 2001, sedan tog jag tag i resten av livet.

Så sagt och gjort, hon rodde sin sista VM-final en söndag och började plugga i Norge på måndagen. Och tre månader senare gifte hon sig.

– Jag tror att det är viktigt att man har en plan för livet efter idrottskarriären.

Du vigdes till diakon i söndags – hur kändes det inför själva ceremonin?

– Det är klart det är viktigt. Det är slutet på något och början på något annat. Det känns fint att det är på allvar. Det ställer ju krav på en, man lovar mycket som man ska försöka leva efter.

Vem är Jesus för dig?

– Jesus är den som går med mig. Att Jesus har varit människa och gått igenom det som vi människor går igenom är oerhört stort. Att Gud som människa i Jesus känner oss så väl.