Inger Framptons hälsoarbete fick lopporna att fly

– Att komma till Bolivia var som att komma hem. Det kändes som att Gud sa ”Här är din plats på jorden”, berättar missionären Inger Frampton.
I nästan 20 års tid levde och arbetade hon där med att undervisa fattiga människor om hälsovård.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Hon föddes som Inger Viola Johansson, och bytte i 20-årsåldern namn till Ibbing. Men många känner henne förmodligen rätt och slätt som Inger Frampton. Efternamnet blev hennes när hon 1974 gifte sig med Keith Frampton.

De träffades i Cochabamba i Bolivia och kom att arbeta tillsammans där i ungefär 20 år. Än i dag får makarna Frampton bevis för att deras insats gjort skillnad. Det känns gott i deras hjärtan att det de gjort haft betydelse för människorna där.

Keith och Inger startade en bibelskola som bland annat utbildar pastorer och som finns kvar än i dag. Inger undervisade i hälsolära och lärde ut grundläggande kunskaper om hygien. Hon tog emot fattiga kvinnor från landsbygden på en enkel klinik. Arbetet resulterade i tolv sjukvårdsmanualer som fortfarande är i bruk.

– Kvinnorna kom till oss med sina barn från byar utanför Cochabamba och jag följde ibland med till byarna för att nå fler. De levde enkelt och hade inte rinnande vatten eller toaletter. Många dog i diarréer, berättar Inger som är sjuksköterska.

I dag ser situationen ljusare ut. Många är fortfarande fattiga men de flesta har tillgång till rent vatten och lopporna har tappat sitt grepp. Men på 1970- och 80-talen var kunskapen inte lika stor. Inger berättar en episod som belyser hur det var:

– Många kvinnor som kom till oss hade loppor. De tackade genom att kramas, vilket gjorde att jag också fick loppor. Varje kväll efter jobbet måste jag därför tvätta både mina kläder och mig själv ordentligt för att bli av med alla loppor.

Först därefter kunde Inger, som då var nygift, krama sin Keith. Hon skrattar och säger att ”vi var unga då” och att det var okej att ha det så under en period. En sådan situation skulle förmodligen inte uppkomma i dag.

– Nu har det stora flertalet tillgång till vatten, toaletter och kunskapen om hur man sköter sin hygien och skyddar sig mot vissa sjukdomar är större över lag, förklarar Inger Frampton.

Sedan 1992 bor makarna Frampton i Uppsala där Inger ända fram tills för ett par år sedan arbetade som timanställd inom psykiatrivården på Akademiska sjukhuset.

Under åren som gått har de återvänt till Bolivia vid några tillfällen. Arbetet som de startade har tagits över av pingströrelsen i landet och de har med egna ögon fått se att arbetet burit frukt och bidragit till utveckling och välstånd.

– Om jag fick leva om mitt liv skulle jag åka till Bolivia igen, säger Inger utan att tveka.

Numera lever hon och Keith pensionärsliv men någon risk att bli försoffade föreligger inte i dagsläget. De sex barnbarn, som alla bor i närheten, ser till att deras farmor och farfar håller i gång.

– Vi har fullt upp, bland annat som barnvakt. Det är härligt att vara behövd. Dessutom tar vi långa promenader och vi har också börjat träna. Jag kör en timme hemmavid på testcykel medan Keith tar en tur på gåbandet. Vi tränar också på gym en gång i veckan.

Har ni blivit muskelknuttar?

– Nej, men sjukgymnasten har sagt att vi behöver träna för att hålla oss friska och krya. Vi vill leva och må bra så länge som möjligt.

Inger Frampton

Aktuell: Fyller 80 år den 10 december.

Bor: I radhus i Storvreta utanför Uppsala.

Församling: Pingst i Uppsala.

Familj: Maken Keith, två vuxna söner med familjer, sex barnbarn i åldern 6–13 år.

Intressen: Familjen, promenera, träning, trädgården, aktiv i KD Seniorerna i Uppsala (Kristdemokratiska seniorförbundet).

Om att fylla 80 år: ”Det är overkligt. Jag känner mig inte som 80.”

Firar: Med familjen.

Bokrecensioner