Susanne Rappman: Stort och omvälvandeatt vara kvinna och biskop

– Mångfalden av uppgifter ger glädje och energi. Det säger Susanne Rappmann, biskop i Göteborgs stift, som om några dagar fyller 55 år.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

I mars kan Susanne Rappmann fira två år som biskop i Göteborg. De första åren på posten som stiftets ledare har varit både spännande och roliga, säger hon.

– Jag har haft mycket fokus på att bygga relationer och varit ute i många sammanhang, i församlingar och pastorat. Jag uppskattar mångfalden av uppgifter, både att vara i den lilla församlingen, de riktigt stora sammanhangen och allt däremellan. Det ger glädje och energi.

Vad ser du som dina främsta uppgifter framöver?

– Att vara det enhetens tecken som biskopen ska vara enligt kyrkoordningen. Jag vill försöka hålla samman kyrkan och förena olikheter och traditioner. Jag vill också att vi, som är en stor del av vårt samhälle, ska vara en röst och aktör i vårt land. Jag önskar ge församlingar och människor råg i ryggen att vara stolta kyrkoarbetare, medlemmar, och kristna.

Ditt valspråk är ”Vår Gud bär sår”. Kan du utveckla dina tankar om Guds lidande?

– Bakgrunden till valspråket är en tavla som hängt på mitt arbetsrum sedan mitten på 1990-talet. På den står det ”Ingen annan Gud har sår”, och det kommer från en dikt av Ylva Eggehorn. Den tavlan har betytt mycket för mig, men tanken på den inkarnerade Guden som delar människornas smärta och livet som människa i glädje och sorg.

Du är den första prästvigda kvinnan som blivit biskop i Göteborg. Känns det betydelsefullt?

– Ja, det är betydelsefullt, och såklart en utveckling jag inte ens själv kunde ha tänkt mig när jag prästvigdes för 28 år sen. Då var det första gången vi hade en biskop som ens kunde tänka sig att prästviga en kvinna. Så det är stort och omvälvande och glädjande att vara kvinna och biskop i Göteborgs stift. Men i det vardagliga arbetet har det inte så stor betydelse om det är en man eller kvinna, då handlar det om människan och rollen.

Du medverkade i en ekumenisk manifestation för asylsökande konvertiter 16 januari. Hur ser du på deras situation?

– Jag delar Sveriges kristna råds analys att situationen är oerhört bekymmersam. Vi ser att Migrationsverket saknar kunskap i att bedöma de här frågorna. Det blir mycket godtyckligt och är inte bra, varken för de asylsökande eller för Sverige som vill framstå som en rättsstat.

Vad tänker du om samhällsklimatet i en tid när motståndet mot flyktingmottagande ökar?

– Man kan verkligen känna att det är kallt i samhället, och man kan undra var krafterna för medmänsklighet och nyanserade samtal finns. Jag tänker att kyrkorna har en oerhört viktig roll i att vara platser för samtal, motverka segregering och populism.

Vad menar du blir viktigast för Svenska kyrkan under 2020?

– Vårt grunduppdrag är att fira gudstjänst, bedriva undervisning, diakoni och mission och det är viktigt att hålla fast vid det. Att vara en röst och aktör som står upp för alla människors lika värde och värnar religionsfriheten och driver diakonala frågor tillsammans med andra kyrkor. Vi behöver också uppmuntra och utmana och visa på att allt inte är nattsvart. Det finns massor av människor som visar omsorg om utsatta och svaga.

Susanne Rappmann

Aktuell: Fyller 55 år 2 februari.

Bor: I Centrala Göteborg

Familj: Man, två utflugna barn, ett barnbarn

Firar: ”Inget planerat, jag låter mig överraskas”.

På önskelistan: Ett par trådlösa hörlurar.

Fritidsintresse: Gillar att träna och att sjunga i kör.

Favoritbibelord: Matteus 6:33: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska ni få allt det andra också.”

"Nordens kallelsestund"
Karin Wiborn och Lars Enarson
Foto: Pressbild & Joakim Lundgren
Foto: Pressbild & Joakim Lundgren
Slöjförbud i skolan