Till minne av Ulla Svensson

Ulla Svensson har gått ur tiden för att träda in i evigheten och vara hos vår Herre.

Ulla föddes i Mörrum på årets kortaste dag mitt i vintern, den 22 december 1951. Att det var just den kortaste dagen på året var till hennes förtret som barn. Hon trivdes bättre i sommarens ljus och värme, och hon gjorde sitt utträde från denna sida evigheten på årets längsta dag, den 21 juni 2021 i en ålder av 69 år. En dag då solen strålade och värmen omslöt oss. Typiskt en sådan dag hon hade älskat och trivts i.

Ulla arbetade som missionär i Ecuador under tolv år och även i Indien under kortare perioder för Missionskyrkan och Equmeniakyrkan. I Sverige arbetade hon med socialt arbete i Hallunda och efter teologistudier och ordination till pastor arbetade hon många år i Södertälje missionskyrka.

Det som alltid drev henne i arbetet och livet, i Sverige och andra länder, var kärleken till sin frälsare och kärleken till människan. Den lilla människan, barn som tonåring, vuxen som gammal, den kämpande och utsatte var den hon värnade om.

Ulla var en människokännare som gick hem i de flesta sammanhang, med de flesta åldrar. Men störst glädje och intresse hade hon nog i de yngre. Då levde hon upp, och hon var i sitt esse när hon lekte, spexade, presenterade Jesus, talade allvar och lyssnade. Hon var en exceptionell lyssnare, närvaron och koncentrationen för en person var viktig för henne. Omsorgen om själen var hennes passion, något hon prioriterade och lade mycket tid på. Där fick både människan och tron rum, livets drömmar men också dess verklighet.

Under sin tid som pastor i Söder­tälje kom hon också att arbeta med polisen och stötta dem i deras arbete. Där fungerade hon inte bara som själasörjare, utan de adventsandakter hon höll för poliskåren var särskilt viktiga har vi förstått. Hon var en brobyggare mellan kyrka och samhälle, och hon gjorde tron förståelig.

Den personliga relationen till Jesus kunde vi som var i hennes närhet skymta som grunden och klippan för allt hon företog sig.

När orken och tiden fanns ägnade hon sig gärna åt de vackra detaljerna i livet, såsom blomsterarrangemang, tårtor och bakverk. Inte så att hon hade frysen välfylld, det räckte tiden inte till för, prioriteten låg ju hos mötet med människan. Men när det väl gällde utfördes de mest goda och vackra stordåd. Ända intill slutet, i sin sjukdoms kamp, var det viktigt att fortsätta laga mat, baka från grunden, sticka koftor och göra olika projekt med barnbarnen, ta hand om odlingarna och pelargonerna. Och är det något hon i slutet fick njuta av så var det den blomstrande prakten i sommarens ljus och värme.

Ulla lämnar ett stort tomrum efter sig. Ett tomrum som många, världen över, delar.

Närmast sörjande är maken Bertil och barnen Samuel, Jonatan, Andreas, Jacob, Hanna-Sara och Maria med familjer.