Till minne av Gustin Rehnman, Lycksele

Gustin Rehnman, Lycksele, har avlidit i en ålder av 90 år. Han somnade in stilla på midsommarafton. Han sörjs närmast av sina barn, Elisabeth, Ann-Christin och Stefan med familjer.

“Var jag går i skogar, berg och dalar, följer mig en vän, jag hör hans röst.” De första raderna i Rosenius välbekanta psalm sammanfattar större delen av Gustins liv. Det var en av hans favoritsånger. Inte enbart genom budskapet i den. Gustin älskade skogen, naturen med dess växter och rika djurliv. Han levde i den, växte av den, fann där sin ro och styrka. Han kunde vandra många mil. Till de dolda bärställen som bara han visste vägen till eller för att återse någon av alla de platser där han utfört skogsarbete med sina bröder. Titta på djuren och träden. Föra ett samtal med sin Herre.

Han växte upp på en enskild gård, med sin mor, far, sex bröder och en syster. Tidigt kände han att han ville mer. Mer än att stanna vid hemmanet bredvid sjön, få sin utkomst av det vidsträckta norrländska skogsriket. Han ville utbilda sig. En svårighet för de flesta vid den tiden. Men han ville. Behövde. Kämpade för att få lära.

Han hade tidigt kommit till tro. Genom en släkting fick han i unga år möjlighet att söka sig till Helgelseförbundets evangelistkurs i Närke. Det blev en vändpunkt i hans liv. Han skulle läsa teologi och sedan sprida evangelium till andra. Sedan följde år av resande, över hela Sverige. Till kyrkor och kapell. Mötestält om sommaren. Ibland en gudstjänst i det fria eller i någons välkomnande hem. Han mindes särskilt perioden på 1950-talet som lägerledare. Ofta berättade han om glädjen att få dela naturupplevelsen med unga och samtidigt få dela med sig av sin övertygelse.

Han träffade Gunborg, bildade familj, fick uppdraget som föreståndare och pastor i Betelförsamlingen Djursdala, strax utanför Vimmerby. En ny tid började. Hans gärning för olika församlingar över landet avlöste sedan varandra. Västerbotten, Ångermanland, Dalarna, Småland. Några år på varje plats, tills kallelse kom på nytt. Familjen följde med, byggde ett hem, gick vidare men rotade sig alltid. Rastlöst kan tyckas, men den inslagna vägen som pastor innebar att leva i ständig förändring. Lönen var knapp, ofta krävdes extra inkomst av arbete på sidan av. Han snickrade hus, körde brödbil, var brevbärare och flottade timmer på Vindelälven. Det senare höll en gång att kosta honom livet men han hann i sista stund springa över timret till säker mark när bröten han stod på slukades av forsens vilda vågor. På frågan om det var värt allt slit, oro, till och med dödsångest, var alltid svaret: “Det finns glädje i det också!”

Trygg i sin övertygelse vandrade han livet igenom. Närmare pensionen, när barnen växt upp, gick flyttlasset hemåt igen. Hem till syskon och den välbekanta naturen utanför Lycksele. Sommarstugan vid sjön Kalven vid föräldrahemmet Grundsund, blev centrum för Gustin och Gunborg. Lommen på sjön en sen sommarkväll, de spröda tallarna, myrarna med sina lockande knoppar av himmelska bär, hjortronen. Allt rymdes i hans sinne. Som ett bevis på alltings härlighet. Löftet som aldrig kan svika. De sista åren efter att hustrun dött blev en kamp med hälsan. Synen sviktade, hörselskadan från barndomen gjorde sig alltmer påmind. Den tidigare så starka kroppen orkade inte längre lika mycket som förr. Han predikade ändå emellanåt, oftast ur minnet när andra sinnen svikit. Men Gustin tog motgång med medgång. Alltid ödmjuk inför sin omgivning. Jag är så glad, jag är så nöjd, tack för att ni hjälper mig, vittnade personalen på det äldreboende där han tillbringade sina sista år. Nu har han vandrat vidare, mot det land han levde och verkade för. Vi som står kvar på stranden känner saknad men också tacksamhet att ha fått dela en stund med honom. En stund på jorden.