Nyheter

Alexandre: Jag vill åka hem, men det går inte

Aleksandre smugglades ­till Sverige i en buss utan fönster. Han är soldat och skulle han ha sökt efter visum hade militären kallat in honom i kriget mot Ryssland igen. Han har jobbat fyra år som militär, men det var nog nu. Antingen skulle han bli dödad eller behöva döda. Det ville han inte. Aleksandre är lång, tuff och verkar till en början lite hård. Men samtidigt är han både nervös och påtagligt rädd, fast det vill han egentligen inte erkänna.

– Nej, jag är inte rädd. Jag är soldat. Jag är stark. Jag vill åka hem, men det går inte. Jag mår inte bra på den här platsen, i en annan kultur och med andra människor.

Hemma i Ukraina har han en 5-årig dotter. De pratar med varandra via datorn. Han var chef för två bensinstationer med 19 anställda. Aleksandre tycker om att fiska och han är bra på det. Den största fisk han någonsin fått vägde 15 kilo. På universitetet pluggade han ekonomi och datavetenskap och spelade fotboll i skolans lag. När han var yngre tränade han fotboll regelbundet under nio år. När han tittar på fotboll finns det bara ett lag som gäller – FK Dynamo Kiev. Det är huvudstadens fotbollsklubb, och Aleksandre är patriot.

Nu drömmer han bara om att kriget ska ta slut. Han är orolig att hans lillebror, som har barn och fru, ska tvingas in i kriget. I Sverige hoppas han kunna arbeta. Han kan jobba med datorer eller städa golv, vad som helst går bra.

Tror du på Gud?

Ja, jag är kristen. Jag har kors runt halsen. Jag går till ortodoxa kyrkan. I mitt land är nästan alla ortodoxa. Om jag ber till Gud? För att vara ärlig gör jag det inte så ofta som jag skulle vilja.

Fler artiklar för dig