Sök

Dags revidera flyktingpolitiken

Vi behöver formulera en flyktingpolitik som både är moraliskt försvarbar och samhällsfunktionellt hållbar. Det skriver Martin Kroon, professor i materialmekanik vid Malmö högskola.

Det finns flera målkonflikter och dilemman i Sveriges och EU:s flyktingpolitik, och dessa behöver tydliggöras.

Ett första dilemma är att människor som flyr från oroshärdar förvägras inresevisum till Sverige och EU. Samtidigt har vi asylregler och (åtminstone i Sverige) en tillämpning av dessa som gör att de människor som ändå tar sig hit olagligt i de flesta fall belönas med permanent uppehållstillstånd och full tillgång till Sveriges välfärdssystem. Sverige har förbundit sig till att följa EU:s asyldirektiv. Dessa direktiv ger rättighet åt människor i oroshärdar att få asyl inom EU, utan att sätta något tak för EU:s åtagande. Problemet är att det finns flera tiotals miljoner männi­skor i världen som då i princip har rätt till asyl inom EU – om de bara har praktisk möjlighet att ta sig hit. När människor väl hittar alternativa vägar in i EU – vilket nu sker – blir ett sådant direktiv snabbt ohållbart. Våra politiker vill upprätthålla ett sken av godhet och generositet genom dessa asylregler, men gör det samtidigt svårt för flyktingar att ta sig hit.

Ett andra dilemma är att Sverige är ett litet land med b­egränsade resurser, och vi måste prioritera bland våra åtaganden. Just nu lägger vi orimligt mycket resurser på att ta hand om de människor som av olika anledningar haft praktisk möjlighet att ta sig till Sverige och söka asyl. Detta e­xtremt dyra mottagande sker på bekostnad av andra människor som inte har möjlighet att ta sig hit, men vars behov kan vara väl så stora.

Ett tredje dilemma är att vi i Sverige på sikt inte kan upprätthålla vår välfärdsstat om vi fortsätter med den invandringspolitik vi nu har. De migranter som kommer till Sverige är från Syrien, Irak, Afghanistan, Eritrea, Somalia, och så vidare, och vi får troligen vänja oss vid att människor från fattiga och krigshärjade länder söker sig en bättre framtid inom EU. Den stora majoriteten av dessa migranter har en utbildningsbakgrund som gör det väldigt svårt för dem att få jobb på den svenska arbetsmarknaden. Statistiskt sett kommer dessa grupper därför att inom överskådlig framtid vara en belastning för den svenska samhällsekonomin. De nationalekonomiska studier som gjorts (till exempel Jan Ekberg, 2009; Jan Tullberg, 2014) visar att summan av de direkta och indirekta kostnaderna för invandringen kan förväntas uppgå till långt över 100 miljarder årligen framöver. Detta ska sättas i relation till andra poster i statsbudgeten: rättsväsendet 40 miljarder, försvaret 48 miljarder, utbildning och universitetsforskning 60 miljarder, och så vidare.

Svenska politiker har i årtionden upprepat mantrat ”fler länder måste ta sitt ansvar”, nu senast i Dagen (3/11) av två miljö­partister. Men det finns inga tecken på att andra EU-länder kommer att avlasta Sverige nämnvärt när det gäller flyktingmottagande. Sverige måste därför vidta egna åtgärder för att få kontroll på situationen.

Vi måste vara tydliga med var gränserna för vårt moraliska ansvar går. Många av de männi­skor som nu flyr till EU och Sverige kommer från flykting­läger, där de är säkra rent f­ysiskt, men där fattigdomen, tristessen och bristen på framtidstro är påtaglig. EU och Sverige har en skyldighet att rädda människors liv, men vi har inte någon tvingande moralisk skyldighet att rädda människor från fattigdom, arbetslöshet och tristess.

Vi behöver alltså formulera en flyktingpolitik som både är moraliskt försvarbar och samhällsfunktionellt hållbar. Våra centrala samhällsfunktioner, såsom skola och sjukvård, får inte riskera att kollapsa till följd av de asylprinciper vi förbinder oss till, och vi bör heller inte dra på oss så stora försörjningsåtaganden att samhällsekonomin äventyras.

I väntan på att EU utvecklat mer robusta principer för sitt flyktingmottagande bör Sverige därför dra sig ur EU-samarbetet på detta område. Tills vidare bör vi endast bevilja asyl till människor som söker asyl baserat på FN:s flyktingkonvention, det vill säga då det finns en personlig hotbild mot den s­ökande. På lite sikt kan vi sedan öka vårt mottagande av kvotflyktingar från FN:s flyktingläger. Vi skulle då få möjlighet att styra över hur många flyktingar vi tar emot och också över vilka som kommer hit. Vi kan välja ut de individer och familjer som vi anser mest skyddsvärda. Vidare skulle frestelsen att ta sig till Sverige via Medelhavet försvinna, och flyktingar skulle inte behöva göra sig beroende av smugglare. Ytterligare en fördel är att vi sannolikt skulle sålla bort en stor del av dem som snarare är ekonomiska migranter än flyktingar.

Det finns flera målkonflikter och dilemman i Sveriges och EU:s flyktingpolitik, och dessa behöver tydliggöras.

Ett första dilemma är att människor som flyr från oroshärdar förvägras inresevisum till Sverige och EU. Samtidigt har vi asylregler och (åtminstone i Sverige) en tillämpning av dessa som gör att de människor som ändå tar sig hit olagligt i de flesta fall belönas med permanent uppehållstillstånd och full tillgång till Sveriges välfärdssystem. Sverige har förbundit sig till att följa EU:s asyldirektiv. Dessa direktiv ger rättighet åt människor i oroshärdar att få asyl inom EU, utan att sätta något tak för EU:s åtagande. Problemet är att det finns flera tiotals miljoner männi­skor i världen som då i princip har rätt till asyl inom EU – om de bara har praktisk möjlighet att ta sig hit. När människor väl hittar alternativa vägar in i EU – vilket nu sker – blir ett sådant direktiv snabbt ohållbart. Våra politiker vill upprätthålla ett sken av godhet och generositet genom dessa asylregler, men gör det samtidigt svårt för flyktingar att ta sig hit.

Ett andra dilemma är att Sverige är ett litet land med b­egränsade resurser, och vi måste prioritera bland våra åtaganden. Just nu lägger vi orimligt mycket resurser på att ta hand om de människor som av olika anledningar haft praktisk möjlighet att ta sig till Sverige och söka asyl. Detta e­xtremt dyra mottagande sker på bekostnad av andra människor som inte har möjlighet att ta sig hit, men vars behov kan vara väl så stora.

Ett tredje dilemma är att vi i Sverige på sikt inte kan upprätthålla vår välfärdsstat om vi fortsätter med den invandringspolitik vi nu har. De migranter som kommer till Sverige är från Syrien, Irak, Afghanistan, Eritrea, Somalia, och så vidare, och vi får troligen vänja oss vid att människor från fattiga och krigshärjade länder söker sig en bättre framtid inom EU. Den stora majoriteten av dessa migranter har en utbildningsbakgrund som gör det väldigt svårt för dem att få jobb på den svenska arbetsmarknaden. Statistiskt sett kommer dessa grupper därför att inom överskådlig framtid vara en belastning för den svenska samhällsekonomin. De nationalekonomiska studier som gjorts (till exempel Jan Ekberg, 2009; Jan Tullberg, 2014) visar att summan av de direkta och indirekta kostnaderna för invandringen kan förväntas uppgå till långt över 100 miljarder årligen framöver. Detta ska sättas i relation till andra poster i statsbudgeten: rättsväsendet 40 miljarder, försvaret 48 miljarder, utbildning och universitetsforskning 60 miljarder, och så vidare.

Svenska politiker har i årtionden upprepat mantrat ”fler länder måste ta sitt ansvar”, nu senast i Dagen (3/11) av två miljö­partister. Men det finns inga tecken på att andra EU-länder kommer att avlasta Sverige nämnvärt när det gäller flyktingmottagande. Sverige måste därför vidta egna åtgärder för att få kontroll på situationen.

Vi måste vara tydliga med var gränserna för vårt moraliska ansvar går. Många av de männi­skor som nu flyr till EU och Sverige kommer från flykting­läger, där de är säkra rent f­ysiskt, men där fattigdomen, tristessen och bristen på framtidstro är påtaglig. EU och Sverige har en skyldighet att rädda människors liv, men vi har inte någon tvingande moralisk skyldighet att rädda människor från fattigdom, arbetslöshet och tristess.

Vi behöver alltså formulera en flyktingpolitik som både är moraliskt försvarbar och samhällsfunktionellt hållbar. Våra centrala samhällsfunktioner, såsom skola och sjukvård, får inte riskera att kollapsa till följd av de asylprinciper vi förbinder oss till, och vi bör heller inte dra på oss så stora försörjningsåtaganden att samhällsekonomin äventyras.

I väntan på att EU utvecklat mer robusta principer för sitt flyktingmottagande bör Sverige därför dra sig ur EU-samarbetet på detta område. Tills vidare bör vi endast bevilja asyl till människor som söker asyl baserat på FN:s flyktingkonvention, det vill säga då det finns en personlig hotbild mot den s­ökande. På lite sikt kan vi sedan öka vårt mottagande av kvotflyktingar från FN:s flyktingläger. Vi skulle då få möjlighet att styra över hur många flyktingar vi tar emot och också över vilka som kommer hit. Vi kan välja ut de individer och familjer som vi anser mest skyddsvärda. Vidare skulle frestelsen att ta sig till Sverige via Medelhavet försvinna, och flyktingar skulle inte behöva göra sig beroende av smugglare. Ytterligare en fördel är att vi sannolikt skulle sålla bort en stor del av dem som snarare är ekonomiska migranter än flyktingar.